Statsrådet tar i dag beslut om Teollisuuden Voimas (TVO) ansökan om förlängd tid för ett principbeslut om en fjärde reaktor i Olkiluoto och Fennovoimas förändrade planer på ett kraftverk i Pyhäjoki. Näringsminister Jan Vapaavuori (Saml) meddelade i måndags att han kommer att föreslå ett nej till TVO:s ansökan och ett bifall till Fennovoimas planer. Om regeringen väljer Vapaavuoris väg betyder det också att De gröna lämnar regeringen. Sexpacken som blev en annan femma blir i stället en kvartett som regerar med snävaste möjliga marginal, beroende på hur man räknar med 101 eller 102 ledamöter bakom sig. Utgången har varit väntad, De gröna har för länge sedan meddelat att de betraktar Fennovoimas ändrade planer som en helt ny ansökan och att ett godkännande skulle innebära att man avviker från regeringsprogrammet där det slås fast att man inte kommer att godkänna några nya kraftverksplaner. Hade det här beslutet tagits för några månader sedan hade det lett till en regeringskris. En så svag regering hade haft svårt att ta de tunga beslut som stod på arbetsordningen. Nu har regeringen tagit alla stora beslut och det finns ingen anledning att tro att De gröna skulle rösta mot de beslut man varit med om att godkänna. Den vingklippta regeringen överlever med all sannolikhet det dryga halvår som återstår till riksdagsvalet. Men kärnkraftsbeslutet har naturligtvis betydligt mer långtgående konsekvenser än ett litet partis regeringsmedverkan eller ens regeringens överlevnad. Det handlar om vår framtida energiförsörjning – för att inte tala om alla de djupare aspekter kärnkraftsfrågan är förknippad med. Ändå handlar inte de frågor regeringen har på sitt bord i dag om kärnkraften som principfråga. Men också om man oroar sig för vår framtida energiförsörjning och ser kärnkraften som ett nödvändigt ont för en övergångstid finns det anledning till flera frågetecken för Fennovoimas ansökan – och detta helt utan att förfalla åt antiintellektuella nimbyresonemang (nimby, av ”not in my backyard”; inte på min bakgård). Också om Fennovoimas ansökan med lite god ?vilja kan betraktas som bara en justering av det tillstånd man redan beviljats, och därmed helt enligt regeringsprogrammet, har omvärlden förändrats radikalt inte bara sedan beslutet togs utan också sedan man fått en stor rysk ägare och Ros-atom som leverantör. Den förändringen stavas främst ”Ukraina”. Den pågående krisen visar på ett Ryssland som en partner med många osäkerhetsfaktorer, och också om de nu fastslagna och kanske ännu fler sanktionerna en dag upphävs är osäkerhetsfaktorerna många. Den inhemska tilltron till projektet är också ifrågasatt sedan en lång rad aktörer under årens lopp stigit åt sidan. I måndags var 53,8 procent av Fennovoima i inhemsk ägo – hur man nu sedan definierar ”inhemsk”. Jan Vapaavuori tänjer på begreppen. Då han intervjuas i frågan i Kauppalehti (16/9) slår han fast att man också måste godkänna ägare från EU-länder och Europeiska ekonomiska samarbetsområdet EES. Just nu känns det otryggt att ge grönt ljus för Fennovoima. Ett slutligt rött ljus är inte motiverat, men kanske gult?