– Behovet av lättläst litteratur är mycket stort, säger Ewa Wenelius. Hon undervisar i modersmål och litteratur i Jakobstads gymnasium och håller även stödundervisning för invandrare. De fyra lättlästa böckerna av finlandssvenska författare som nu ges ut av Lärum får av henne den övergripande kommentaren: Det blir kanske bäst om författaren själv skriver en lättläst bok. De finlandssvenska romanerna som nu utges av Lärum som lättlästa är alltså bearbetningar. En annan författare har skrivit en ny, förenklad version av en befintlig roman. Kjell Westös ”Där vi en gång gått” återberättas av Peter Sandström, Birgitta Bouchts ”Tusenblad” av Jolin Slotte och Robert Åsbackas ”Orgelbyggaren” av Bosse Hellsten. Dessutom utkommer Birgitta Bouchts sjätte lättlästa bok på förlaget, ”Tårar, kärlek, efterrätter”. – ”Tårar, kärlek, efterrätter” har en lista med personerna i boken i början, det är bra. Författaren inkluderar läsaren i texten, vilket också är bra, men det görs på ett lite barnsligt sätt. För ett barn kan det vara ett acceptabelt tilltal, men för en vuxen med läs- och skrivsvårigheter är det inte ok, säger Ewa Wenelius. Finlandismerna i ”Tårar, kärlek, efterrätter” får kritik, boken ska trots allt användas också i Sverige. – Men handlingen är intressant med problematiken kring frånskilda föräldrar och mormors nya vän. Det är mycket problem med förhållandena men boken har ett lyckligt slut. Som helhet är jag positivt överraskad. Just för att Birgitta Boucht behärskar den lättlästa stilen förvånas Ewa Wenelius över att en annan av hennes böcker, ”Tusenblad” utkommer återberättad. Det är en sorglig berättelse om en gammal kvinna som ramlar i badkaret och tänker igenom sitt liv medan hon ligger döende. Boken har symboler för kvinnans olika tidsåldrar vilket gör tidshoppen tydliga. Tillbakablickar fungerar bättre än att bara rada upp händelser kronologiskt. Jolin Slotte berättar bra, rakt på sak. Ewa Wenelius hittar nästan inget i språket att påpeka. – Boken är mycket tragisk, det är så olyckligt och eländigt. Så är det i originalet också, men det blir så komprimerat och övertydligt i den lättlästa versionen. Slutet blir därför lite väl lyckligt, nästan religiöst, säger Ewa Wenelius. Kjell Westös ”Där vi en gång gått” är den bearbetning som hon minst gillar. Den är återberättad av Peter Sandström, som hon beskriver som en av de främsta nulevande finlandssvenska författarna. – Men det här är inte bra. Språket är mycket enkelt, enklast av de fyra. Det är mest huvudsatser, korta meningar, väldigt få bisatser. Inte mycket dialog, någon enstaka direkt anföring men de är korta. Dessutom vimlar det av människor i boken, vilket det ju också gör i originalet. Det är inte lyckat, det blir svårt att hålla reda på dem. I slutet av boken finns visserligen ett släktträd, men läsaren uppmanas att inte titta på det under läsningen, för då förstör man överraskningen över vem som gifter sig med vem. – Det är bra att man får en dos historia, men det blir ointressant, lite väl pedagogiskt då händelse radas på händelse. Dessutom bryts berättelsen av förklaringar. Ewa Wenelius tror att Kjell Westös roman helt enkelt är fel slags bok att välja att göra en lättläst version av. Den är för detaljrik och komplicerad. Bosse Hellsten har lyckats bättre med Robert Åsbackas ”Orgelbyggaren”. – Det beror antagligen på originaltexten, där det bara är en person som tänker och ser tillbaka. Den här typen av böcker tycks lämpa sig för lättläst bearbetning. Visserligen är ämnet svårare, handlar mera om känslor, tankar och filosoferande, men det gör den mera intressant. Kopplingen till originalet är tydligare i ”Orgelbyggaren” också. – Man får inte förenkla för mycket, då blir det ointressant. Jag skulle nästan säga att den här är den bästa av de tre återberättade böckerna. Omslagen på de lättlästa böckerna får heller inte högt betyg av Ewa Wenelius. Trista, lockar inte till läsning. – Om jag skulle välja en av böckerna som läromedel skulle det utan tvivel vara ”Tårar, kärlek, efterrätter”. Den passar för alla åldrar och väjer inte för problem. För invandrare kunde den ge inblick i vilka familjekonstellationer som kan förekomma i vårt samhälle. Med vuxna elever skulle jag välja ”Orgelbyggaren”.