Det blev ett överraskande klart ”No” i folkomröstningen om självständighet för Skottland. Det förenade kungadömet, United Kingdom består och den brittiske premiärministern David Cameron, nej-sidans ledare Alistair Darling, kan dra en suck av lättnad medan Skottlands premiärminister, självständighetspådrivaren Alex Salmond och alla de miljoner som röstat ja får svälja besvikelsen och förtreten. Det blir en utmaning att hantera den besvikelsen, men med det trots allt ändå jämna utfallet hade också ett ja blivit svårt att hantera. Den skotska vice premiärministern Nicola Sturgeon är besviken också hon, och sade på fredagen att ”vårt land inte längre är det samma efter detta”. Det har hon säkert rätt i. Då David Cameron utlovade folkomröstningen 2012 var det med all sannolikhet ett taktiskt utspel baserat på en noggrann analys och opinionspejling – han lovade en folkomröstning förvissad om att det skulle bli ett nej. Länge såg han ut att bli sannspådd, opinionsmätning efter opinionsmätning visade på en klar dominans för nejsidan – tills man kom in på slutrakan då självständighetsanhängarna knappade in och rentav gick om. Det gav London skrämselhicka och plötsliga löften om eftergifter och ökat självbestämmande – inte bara för Skottland, Wales och Nordirland, utan för oss icke-britter lite roande – också England. Kampanjen följdes med spänning också av omvärlden. De patroniserande kommentarerna var många med tvivel om skottarnas förmåga att klara sig som självständig nation. De kommentarerna kunde vi ha besparats. Skottarna är mogna att själva avgöra om de vill bli självständiga. Det gjorde vi en gång i Finland också. Den här gången blev det ändå ett nej. Storbritannien bestod. Skottland är inte den enda europeiska region där man vädrar självständighetstankar eller i alla fall strävar efter större autonomi. Under de senaste decennierna har en rad forna Sovjetrepubliker blivit självständiga och ur ruinerna av det forna Jugoslavien har en rad nygamla nationer återfått sin status. Bland dem Serbien som fortfarande bara vill erkänna Kosovos status av autonom provins, inte självständig stat. I Spanien planerar Katalonien en rådgivande folkomröstning om självständighet i november. Madrid betraktar denna som grundlagsstridig. Baskerna har kämpat för sin frihet i decennier, också sedan terrorstämplade ETA 2011 meddelade om eldupphör. Precis som Katalonien och Baskien är norra Italien en rik region som gärna vill hålla kvar sina rikedomar. Högerpartiet Liga Nord strävar efter utökad autonomi för den region de kallar Padania. Det här är bara några exempel. Drivkraften ligger ofta, men inte enbart i ekonomin. Att nationalismen nu lyfter sitt huvud handlar också om en vilsenhet i en globaliserad värld, ett behov av den begriplighet och det sammanhang en regional identitet ger. De är också ett underbetyg för EU. Den ökade integrationen och de överstatliga institutionerna har inte skapat någon europeisk identitet. Samtidigt har regionerna, som i vissa fall – som Skottland – en gång haft status av nationer, upplevt sin modernation som en belastning. Då väcks frågan, vädrad av bland annat Jan Sundberg i Suomen Kuvalehti i somras, om inte regionerna kunde vara starkare i ett federalistiskt Europa.