Ett tillstånd för en stenkross i Linnusperä i Karleby har åstadkommit något av en folkstorm. I veckan lämnade byborna in en namnlista med 629 undertecknare som motsätter sig krossen. Formellt har processen kanske följt lagen. Mycket tyder på att ärendet ändå gått genom beslutsmaskineriet utan att många av de som berörs noterat det. Inte ens i vårt informationssamhälle känner sig invånarna delaktiga i beslutet. Ändå handlar det om en anläggning som har stor betydelse för dem som bor i grannskapet. Stenkrossen gäller sex hektar, tillståndet gäller 600 000 kubikmeter material och stenbrottet får vara 16 meter djupt. Anläggningen väntas medföra buller och den tunga trafiken ökar. Nu kritiseras myndigheterna för brister i informationen. Det är uppenbart att målet att kunna informera och förankra beslut inte nåtts. Nu blir det att reparera i efterskott och det är förstås en stenig väg att gå. Fallet visar att vår offentlighetsprincip inte alltid leder till de höga målen. Tanken är att man genom öppenhet ska kunna förbättra besluten. Alla får säga sitt och att man får ett beslut som så många som bara möjligt kan omfatta, eller åtminstone kan leva med. I Finland har vi valt en princip att hela beslutsprocessen i princip är offentlig. Det är huvudregeln. Sedan finns det undantag från den regeln. Om undantagen stipuleras skilt. I en del andra länder har man valt en annan linje. Där informerar myndigheterna dem som berörs aktivt. Huvudregeln är att handlingar inte är offentliga, men då ärendet gäller dig är myndigheten skyldig att informera dig. Frågan om vilken princip som bättre leder till målet, en möjlighet att delta i beslutsprocessen, har inget entydigt svar. Den princip vi valt ger formellt en större öppenhet. Hur det är i praktiken beror på hur aktiva medborgarna är. I praktiken vilar ansvaret att få del av till exempel handlingar på den enskilda individen. Vi har medborgare som är intresserade av beslutsprocesserna och som också har kunskap och tid att sätta sig in i olika ärenden. Men det stora flertalet är väl ändå rätt passiva. Förr hade den officiella anslagstavlan en betydelse för att få förmedla information till invånarna. Anslagstavlan finns kvar och den uppdateras regelbundet. En gissning är att det inte är många som söker sin information här. Den nya informationstekniken har bidragit med nya möjligheter att komma åt informationen. Varje kommun har sina föredragningslistor och protokoll på sina webbplatser. Var och en har möjlighet att följa med beslutsprocesserna där. Också här är gissningen att det inte är någon stor trafik till föredragningslistorna. Vi ska också komma ihåg att alla inte ännu är uppkopplade. De måste få sin information på andra vägar. Då den nya kommunallagen bereds är invånarnas möjligheter att följa med och delta i beslutsfattandet en av de viktiga frågorna. Det hjälper knappast med att popularisera föredragningslistorna och protokollen. Däremot är det viktigt att de skrivs så att de är lätta att förstå. I dag kan myndighetsspråket vara svårt till och med för de insatta. Offentligheten får inte vara ett hjälpmedel för att skapa en skendemokrati. Den ska vara till för att bland annat undvika att en stenkross börjar mala ner bergsklacken i grannskapet utan att man uppfattat att man har haft möjlighet att reagera på förhand och påverka beslutet.