Riksåklagare Matti Nissinen anser (ÖT 18/9)) att ärekränkningar inte hör hemma i domstolar. Nissinen anser att ärekränkningsmålen "belastar polisen och åklagarna. Internet och sociala medier har också gjort det svårare att utreda fallen".I stället anser han att ärekränkningar kunde skötas genom en kombination av medlings- och gottgörelsesystemen. "Då behöver polisen inte blandas in åtminstone i början av utredningarna", säger Nissinen som fortfarande vill att grova ärekränkningar och olaga hot borde behandlas i domstolar. I en första ryggmärgreaktion är det lätt att rygga för Nissinens tankegångar. Är det, i en tid då nätmobbning och kränkningar på webben tycks svämma över alla bräddar, vettigt att avkriminalisera företeelsen? Frågan tycks vara ganska komplicerad. Nätpolisen Marko Forss, verksam vid Helsingforspolisen, skriver på sin blogg (markofobbaforss.puheenvuoro.uusisuomi.fi) om det vanskliga i polisens arbete. I fjol mottog polisen 5 000 anmälningar om ärekränkning, av vilka 1 300 gick till åklagaren och 150 ledde till åtal. Ska man satsa mera resurser på de här undersökningarna eller avskaffa hela paragrafen, frågar sig Forss utan att komma till något entydigt svar. Uppenbart är ändå att en övergång till en rent civilrättslig praxis, som i USA där ärekränkning inte är ett brott utan en fråga för civila domstolar, kunde leda till att bara den som har ekonomiska och mentala resurser att driva en process få sin sak prövad. Därför är det en viktig moderering Nissinen framför då han talar om "en kombination av medlings- och gottgörelsesystemen". Till Helsingin Sanomat säger Nissinen att målsägaren då kunde vända sig till en förlikningsbyrå eller ett rättsbiträde. Då de grövsta fallen fortfarande skulle betraktas som brott kan det vara värt att överväga Nissinens förslag. Det finns också en principiell aspekt på att avkriminalisera ärekränkningen och göra den till en civilrättslig fråga. Det handlar om yttrandefrihet. Inte så att yttrandefriheten i sig skulle vara så helig att den också skulle inrymma rätten att ostraffat påstå vad som helst om vem som helst. Däremot kan paragraferna om ärekränkning användas för att kväsa politisk kritik. Det sker i enväldigt styrda stater där makthavarna använder anklagelser om ärekränkning för att tysta kritiska journalister. Om det här skriver bland annat Salla Nazarenko, verksamhetsledare för stiftelsen Viestintä ja kehitys. På sin blogg (libera.fi/fi/author/salla-nazarenko) berättar hon om hur hon för tio år sedan som representant för en kanadensisk yttrandefrihetsorganisation närvarade vid en rättegång mot journalister i Uzbekistan, anklagade för ärekränkning. Nazarenko betecknar de uzbekiska rättegångarna som absurda och påpekar att liknande paragrafer tillämpats också i många afrikanska länder, Polen – och Finland. Man kan som hon ta upp fallet Jussi Halla-aho som dömdes för hets mot folkgrupp – men också som en annan bloggare, författaren och juristen Jarkko Tontti, på sin blogg (jarkkotontti.net/blog) påminna om att den samma martyren för yttrandefrihet, själv, i likhet med den märklige docenten Johan Bäckman, varit flitig att anmäla andra för ärekränkning. Matti Nissinen har öppnat en diskussion där man inte får vara för snabb att avfärda argument. Alla har rätt till skydd mot kränkningar, men skyddet får inte missbrukas.