Kollegan Johan Kjellberg har fått ett snarlikt samtal och snart kör vi mot Åbo. Markus West, studerande i samma stad, är förvarnad. Fotografen Mikael Herrgård kör ner från Vasa till Åbo. Vi har alla radion påkopplad men uppgifterna om vad som hänt därute i den stormiga höstnatten är länge knapphändiga. Det hela känns overkligt. Vi har ingen aning om vad som väntar oss. Då vi närmar oss Pargasavtaget möts vi av ambulanser. Många ambulanser. En del utan att ha sirenerna på. De kommer från Utö och vi började förstå att den stora katastrofen verkligen har inträffat. Det hemska som inte kan hända har hänt. En passagerarfärja har förlist och det handlar om många förolyckade. Väl i Åbo funderar vi på vart vi ska ta oss för att få reda på vad som hänt. Vi kör en sväng, bland annat förbi Åbo universitetssjukhus. På gården häckar en mängd journalister. Jag chansar och hoppar av bilen. Bingo, jag är på rätt plats. Jag känner snabbt igen mina journalistkolleger från de stora medierna. Hela tiden strömmar flera team till, från Sverige, Norge, olika europeiska länder. Filmkameror redo, block och pennor i nävar, höjda kameror. Snart surrar det som en bisvärm utanför sjukhuset. Ingen vet vad som egentligen har hänt. Så hörs ljudet. Helikopter efter helikopter flyger in och landar. Långa rader av hukande människor, en del nakna under filtarna leds in i sjukhuset. Några bärs på bår, en del är inlindade i silverblänkande värmefiltar. De har överlevt men de kommer hela livet att ha bilderna av medpassagerare som drunknar i det kalla höstvattnet på näthinnan. De överlevande skyddas av sjukvårdspersonal och ingen svarar på journalisternas tillrop. Hemmaredaktionerna väntar som hungriga vargar på ens minsta rapport om vad som har hänt. En journalist ser en överbliven filt, sveper snabbt in sig i den och sällar sig till de överlevande. Månne han fick en exklusiv story. Ingen tänker i detta skede på att skydda de chockade överlevande från journalisthorden. I stället bryter sig tv-team in i sjukhuset och till avdelningarna. Vi som häckar utanför börjar ringa in till sjukhusledningen. Så småningom får vi meddelande om en presskonferens. Detta är långt före man började göra upp planer för kriskommunikation och hindrade nyhetshungrande journalister att intervjua chockade offer. Och där står de, i sjukhusets auditorium, tre estländska unga män. Förvånansvärt lugna, antagligen i djup chock. De såg hur vattnet forsade in i fören då bogporten gav efter. Det kokar i journalisthopen och plötsligt trycks jag ner av en tung fot. Ett italienskt tv-team har anlänt och tar sig helt enkelt fram genom att springa fram över och på sina kolleger i det fulla auditoriet. Stämningen är kaotisk och det är svårt att urskilja vad esterna säger. Besättningsmännen har klarat av att klättra upp på däck och hitta en livbåt. Fyra minuter senare sjunker Estonia. Jag kör tillbaka till Helsingfors och möter Viking och Silja-fartygen som kommer direkt från olycksplatsen. Från sina hyttfönster har passagerare sett människor kämpa och dö i det stormiga vattnet. Vad säger man? Vad skriver man? Inga ord räcker till.