När Ulf Sundstén kopplas in för att leda krisarbetet på Utö efter Estoniakatastrofen är han 38 år. Han är redan då en av landets ledande experter på psykosocial krishjälp. Han behövs på Utö, för det är väldigt få bland räddningspersonalen och de övriga som hjälper till som begriper varför de överlevande beter sig som de gör. När Estonia förliser hösten 1994 är Sundstén kyrkoherde i Korpo församling dit bland annat även Utö hör. Han samlar snabbt ihop team som kan ge räddnings- och sjukvårdspersonalen råd, samt under de följande dagarna kan ge de överlevande psykisk krishjälp. Själv fokuserar han tillsammans med dem han tidigare utbildat i Väståboland på att ge räddnings- och armépersonal ute på Utö samma hjälp. Men det blev ingen psykosocial insats i början. – Psykosocial krishjälp ger man inte under det första dygnet när folk är chockade. Det du behöver då, och särskilt i det här fallet när många led av hypotermi, är att få upp värmen och att få någon sorts grundtrygghet, säger Sundstén. Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) är ett invecklat tillstånd och går inte att börja nysta upp direkt efter en tragedi. – Det handlar om två saker. Först och främst att du drabbas av tankar och känslor som du aldrig förr haft eller känt. Det andra är ångesten som uppkommer som en följd de främmande tankarna och känslorna som du inte kan hantera och informationsbristen – du förstår inte hur det här kunde hända. – Du kan se det hela som ett människoansikte. Ångesten kommer nerifrån. Först täpper den till din mun. Du kan helt enkelt inte prata om det. Sedan täpper det till dina öron. Du hör vad folk säger men ändå inte. Till sist tar det ögonen. Du ser, men ändå inte. Det var det som hände många Estoniaöverlevande. De hade en storm inom sig och ingen säkerhetsventil. – De som såg Estoniaöverlevande tyckte att de såg så förunderligt lugna ut. Men det handlar om den psykiska chocken, inget kommer ut och inget går in. Ångesten måste sjunka undan så att man kan bearbeta den och sedan tar det en tid innan känslorna hinner ifatt tankarna. De som handlingsförlamas vid olyckor är i regel en minoritet. De flesta försökte rädda sig själva ur Estonia. – Det är en naturlig reaktion som är kopplad till överlevnadsinstinkten. Man springer genom stängda dörrar för att rädda sig. Eller kliver över andra för att rädda sig själv. Sedan finns det också de som tvingas leva med ett överlevnadssyndrom, som känner skuld över att de överlevde när så många andra dog. Vissa har väldigt svårt att hantera de känslorna, säger Sundstén. Men en del förlamades redan innan de kunde försöka ta sig ut. – Det normala är att du gör allt för att rädda ditt liv. Men du kan också bli handlingsförlamad därför att din färdighet inte räcker till. För en del handlar det om att de hinner tänka för mycket och känna hopplöshet. Men också många av de som räddades ur flottar var i det läget apatiska. Delvis på grund av nedkylning, men det finns också en annan dimension i det. Det handlar om en del av kretsloppet som vi tappat kontakten med. – Vi är obekväma med att se döda nu för tiden. Det har i och för sig blivit bättre. För 20 år sedan hade åtta av tio aldrig sett en död människa. Därför har vi sedan dess konsekvent försökt uppmuntra folk att ta avsked av sina avlidna familjemedlemmar och se dem en sista gång. För att sticka hål på den ångestboll som döden har blivit. – Det finns forskning som pekar på att du återhämtar sig snabbare om du fått ta ordentligt avsked. Du slipper fantisera om hur du tror att hon såg ut som död. Det du inte har sett ersätter du med fantasi och du sätter enorma mängder psykisk och fysisk energi på att tampas med fantasierna. Själva mekaniken i PTSD är i dag känd. Det handlar om hål i berättelsen. – Du har några få starka minnesbilder men de räcker inte till för att återskapa hela händelsen. Att du har för lite fakta är det som skapar ångesten. Situationen på Utö de första dygnen efter olyckan var kaotisk. Med arméförläggningens – den är numera nedlagd – personal fanns det sammanlagt 150 personer på ön. Sedan började drunknade och överlevande anlända med helikoptrar. – Och sedan kom 100 journalister. De flesta uppförde sig men det fanns några utländska journalister som smög in i kanonhallarna där de döda hade placerats. De smög in och lyfte på filtarna och fotograferade de döda. Det ledde senare till många konferenser om pressetik. Vad minns du i dag bäst från den där tiden? – Stormen. När vi hade minnesgudstjänsten några dygn efter olyckan stormade det fortfarande förskräckligt. Och när vi veckan därpå fortsatte med krissamtalen så hade stormen inte bedarrat. Hur har de inblandade klarat sig efteråt? – En del har återhämtat sig, men en del har inte lyckats fortsätta ett normalt liv. Tyvärr slog något sönder deras liv, förmodligen för gott. Det har inte bara lett till missbruk. Det handlar snarare om att de inte kan fungera normalt i förhållande till andra människor. Av olika anledningar har de inte velat eller förmått att få fortsatt hjälp. Men tyvärr kan vi inte vårda folk mot deras vilja. Ulf Sundstén är i dag kyrkoherde i Vörå församling.