Klockan är några minuter i tio på måndagskvällen när Niko Kuru och hans arbetskompis Liier Erko sitter i bilen strax norr om Prisma i Vasa och väntar på att köra i väg med den sista vägspärren och släppa in trafiken på nya omfartsvägen. Det är det största vägbygge de varit med om hittills. Lite längre norrut har det gäng på sammanlagt femton personer som är på jobb den här kvällen börjat plocka undan reflexlameller, bockar och tillfälliga trafikmärken. Vasabladet ställer sig i kön bakom paketbilen. En bil till ställer sig snabbt bakom oss. Det är Christoffer Jansson från Österhankmo. Han tänker vänta för att var den andra privatbilist som kör in på vägen. Arbetsplatschef Jukka Arvola kurvar in med sin bil och ger Niko Kuru och Liier Erko klartecken. ”De e bara å ååk.” Under dagen har det firats med bandklippning, pukor och trumpeter. Klockan är 22.17 när den riktiga öppningen sker helt odramatiskt. Kuru, Erko och Arvola kör först och vi efter. Vi kör sakta. Vi ska titta på de nya miljöerna. Vi blir snabbt omkörda av tre bilar. Inom några sekunder har vi en lång svans efter oss. - Var är vi? Vilken bro var det där? Snygga bullerskydd. En bro för motionärer. Nog är det en fin väg. Känns urbant. Så går diskussionen i bilen. Vi vänder i rondellen vid Stormossen och inser att det kommer att ta några minuter innan filerna in till staden är öppnade. Så vi tar gamla vägen genom Smedsby tillbaka. Där finns plötsligt inte en bil. Helt tomt. Diskussionen om vägen som ska bli bygata känns plötsligt mycket verklig. Klockan 22.45 när vi kör över bron bakom GW-gallerian i Stenhaga löper trafiken på nya vägen som om den aldrig gjort annat.