Det här är en argumenterande text. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Den finländska välfärdsstaten har vilat på två pelare – en centralförvaltning och en kommunal självstyrelse. Klart och redigt, alltså. Enligt Sami Moisio, professor vid Uleåborgs universitet, fanns det både säkerhetspolitiska och ekonomiska skäl till denna samhällsstruktur och arbetsfördelning. (Gästkolumn i HS, 8.10) Maktcentren skulle säkra uppbyggnaden av en enhetsstat. Via länsstyrelserna hade staten ett finger med i regionutvecklingen, eller rättare sagt den utveckling som utjämnade skillnader i levnadsstandard medborgarna emellan. Efter det trädde vi in i en tid av regional specialisering. De styrande hade tagit till sig nya samhällspolitiska trender och varje region i landet blev nu plötsligt sin egen lyckas smed. Nu ankom det på regionens egna beslutsfattare att se till den egna regionens konkurrens- och livskraft. Det naturliga steget vidare hade varit att decentralisera ytterligare makt från staten till regionerna. Men i stället fick vi en stark statlig styrning, en kommunreform, en vårdreform och en tendens att kommunerna skulle pådyvlas allt fler uppgifter som inte åtföljs av finansiering. En centralstyrning av den typen är, enligt Moisio, absolut inte ägnad att öka den regionala initiativkraften och utvecklingsviljan. Han har naturligtvis helt rätt. Moisios eget förslag om en maktdecentralisering och resurstilldelning till 10-15 funktionella ekonomiområden skulle däremot sitta som hand i handske för exportregionen Österbotten. Till saken hör att industrin i Vasa för tillfället har landets högsta förädlingsvärde per invånare. Förädlingsvärdet är det som lämnar över då insatsen dras bort från totalvärdet av produktionen. I Österbotten jobbar krafter stenhårt för EU-pengar till en ny Kvarkenfärja som slår två flugor i en smäll. Dels säkras samarbetet med Västerbotten, dels är den nya färjan ett sätt att lyfta fram Österbotten som en region med energi och hållbar utveckling i fokus. Med andra ord finns chans på ekonomisk tillväxt och en hel del nya sköna skatteintäkter i det fall den österbottniska regionen ges ökat förtroende att utveckla sitt eget samhälle på ett sätt som gynnar inflyttning och sysselsättning. Det här förutsätter givetvis att regionen också i fortsättningen har makt och myndighet över centrala välfärdstjänster som social-, hälso- och sjukvård jämte utbildning. Om beslutsfattarna i regionerna berövas möjligheterna att sätta ribban där den borde vara kommer framgångarna att utebli. Det här gäller speciellt i det fall den centralstyrning som har upplyfts till norm inom landets social- och hälsovård också fortplantar sig till de övriga samhällsektorerna. Många undrar i dag om statsmakten alls vet vad den håller på med. Här och var i landet fattas panikbeslut för att lindra effekterna av den katastrofala regeringspolitiken. De flesta ekonomiskt framgångsrika regioner i Europa är flerspråkiga områden som är utrustade med självstyre. Därför är det svårt att förstå att även Svenska Österbottens eget maktparti SFP står bakom en utveckling som tvärtom vill förstärka den nationella centralstyrningen. De aktuella reformerna kommer inte att rädda vare sig Österbotten eller Finland. Det som behövs är – precis som Sami Moisio säger – att regionerna får ökade befogenheter att styra och utveckla sig själva. En sådan nyordning vore dessutom i linje med EU:s subsidiaritetsprincip om att beslutsfattandet alltid bör ske på lägsta ändamålsenliga nivå. Den starka nationalstaten har sin storhetstid bakom sig. Sami Moisios kolumn i Helsingin Sanomat kan läsas här (på finska).