Det hörs svaga ljud från skrapande stolar. Så kommer Marjo Kiviniemi bärande på några ljuslyktor. En randig bordduk rättas till i förbifarten medan en skål dras mera mot mitten. – Jag är både kreativ och perfektionist, säger hon lite ursäktande. Hon berättar att familjen gick i olika församlingars gudstjänster men inte riktigt hittade hem. – Det var som att segla, hit och dit men ingen hamn. I metodistkyrkan fann de sitt hem. – Jag minns att jag satt och tänkte ”Annars fiffigt ställe men här borde nog göras om en hel del”. Pastor Camilla Klockars skrattar. Om man vill göra något praktiskt så står dörrarna öppna. Hon väjde inte ens fast Marjo flyttade på altaret. – Det var ju inte så att det försvann, utan det fick en bättre plats, säger Camilla. I våras drömde Marjo en natt att en kö ringlade sig över ett kvarter längs Långbrogatan utanför metodistkyrkan, folk köade för att få komma till kaféet. ”Nej Marjo, nu måste du ta hand om det här!” hörde hon. Följande dag efterlyste Camilla Klockars i gudstjänsten någon som kunde ta hand om Café Livingroom. Marjos man som visste att hon alltid velat ha ett kafé uppmanade henne att nappa på. Camilla Klockars såg henne som ett bönesvar och Marjo själv är inspirerad. Ett av hennes uppdrag i Café Livingroom är att göra det trivsamt för gästerna och det uppdraget tar hon allvarligt på. Hon har valt en etnisk afrikansk stil med tanke på att många i församlingen kommer från olika håll i Afrika. Många av dem är studerande. Marjo hoppas att många nya studerande ska hitta kaféet som sitt vardagsrum, folk som är nya i stan och söker ett sammanhang utan alkohol. – Ser jag någon eller några som jag vill bjuda in så gör jag det, säger Marjo. Hon har sålt bär och grönsaker på torget i sin ungdom och vet att den som frimodigt tar kontakt med folk också lyckas bäst. Hon berättar om en familj som passerade, hon bjöd in dem till kaféet och de fick en god kontakt. – Det sitter i ryggmärgen att hojta till. Fast Marjo tycker om den estetiska sidan av arbetet, är folks trivsel det viktigaste. Dit räknar hon att man blir sedd. – Om jag bara har tid så serverar jag alltid till bordet. Det är ofta levande musik på fredags- eller lördagskvällarna, och när kaféet är fyllt med folk hinner man inte betjäna lika personligt trots att det är fyra personer som delar uppgifterna i köket. Nattkaféerna som vidtar efter normal stängningstid på lördagskvällarna sköts av ett särskilt team vuxna. En del finns på plats i kaféet medan andra går ut på stan och bjuder in. Marjo berättar om mamman som ringde sin son: ”Var är du?” När han svarade att han är i metodistkyrkan, hoppade hon i en taxi och kom dit själv. Hon grät av glädje när hon kom. Att göra stället känt är en av de största utmaningarna. Marjo sjuder av energi. – Det finns så mycket vi kunde göra, men vi måste ta ett steg i taget.