Rättens kvarnar mal långsamt. Europeiska människorättsdomstolen har flera gånger prickat Finland för utdragna rättsprocesser – de flesta av de fällande domarna för Finlands del i den domstolen uttryckligen handlar om att rättegångar dragit ut orimligt länge. Det handlar inte bara om att behandlingen i domstol kan dröja länge – hela processen från förundersökning över åtalsprövning till friande eller fällande dom kan bli mycket lång. Justitieminister Anna-Maja Henriksson (SFP) har flera gånger uttryckt sin oro för utvecklingen. Hon är inte ensam om sin oro. I somras skrev Jacob Söderman en kolumn i Hbl (14/7) där han tog upp åklagarnas utsatta ställning. Söderman tog upp tråden från riksåklagaren Matti Nissinen som i en tv-intervju berättat att åklagarna inte klarar av regeringens sparkrav utan att rättssäkerheten försämras. Trots att polisen presenterar nya mål i spåren av undersökningar kring den grå ekonomin kan sparkraven leda till att ett tiotal åklagare i Helsingfors tvingas gå. ”Grundlagens och människorättsavtalens garantier om rättvisa och laglighet får inte sparas bort. Polisens och domstolarnas arbete lider om åklagarna rumphuggs”, skriver Söderman. I onsdagens ÖT (15/10) är det ledande häradsåklagare Peter Levlin som är bekymrad över läget vid Österbottens åklagarämbete där det som 2009 var 25 åklagare hotar bli 18,5 år 2016. I tisdagens Helsingin Sanomat (14/7) tar Högsta domstolens president Pauline Koskelo bladet från munnen om nedskärningarna. ”Det är helt klart att nedskärningen av anslagen utan samtidiga reformer leder till försämrad rättsskipning”, säger Koskelo. Enligt Koskelo är det sannolikt att den ökande arbetsbördan leder till att rättvisa nödvändigtvis inte skipas i alla mål. I Helsingfors tingsrätt finns nästan 600 mål anhängiga där det gått mer än tre år sedan förundersökningen inletts. ”Det är ett fasansfullt antal”, säger Koskelo. Hon tycker också att justitieminister Henrikssons suck av lättnad efter budgetmanglingen var prematur – enligt Koskelo måste man se till budgetramarna på lång sikt, inte bara anslagen för det enskilda året. Sammantaget skulle anslagen enligt Koskelo minska med över 20 miljoner euro fram till 2020 samtidigt som utgifterna ökar. ”Justitieministerns uttalande är vilseledande”, anser Koskelo. Justitieministeriet i sig anser hon ha för svag ställning i Finland. ”Någonting är på tok om man kan genomföra reformer bara om dessa finns inskrivna i regeringsprogrammet.” Koskela bjuder på hårda bandage för att klara­ krisen. Färre tingsrätter med moderna it-system och en rensning i kategorier som alls går till ?rättslig behandling är ett par av hennes mediciner. Rattfyllerifall med ostridig bevisning kunde, om inte den misstänkte bestrider, hanteras som man i dag gör med fortkörningar, menar Koskelo. Hon gillar också regeringens förslag som skulle­ begränsa möjligheterna att söka rättelse i hov­rätten. Mest radikalt av hennes förslag är kanske tanken på att frångå systemet med skilda domstolar för allmänna mål och förvaltningsfrågor. En sammanslagning skulle enligt Koskelo också råda bot på problemet med dubbla strafföljder. Den frågan har varit aktuell bland annat i samband med snusmålet. Det går inte att spara sig till rättvisa. Inom givna­ ramar måste man hitta det mest effektiva sättet att arbeta. Men kan rättvisan någonsin bli för dyr?