I november ska fullmäktige i Larsmo ta ställning till ett förslag om att kommunen skulle bli två­språkig. Drivkraften är snarare ekonomisk än omsorgen om den finskspråkiga minoriteten som enligt kommunstyrelsens ordförande Ulf Stenman (SFP) ”redan nu [får] samma betjäning som de svenskspråkiga”. Enligt lagförslaget om statsandelar skulle Larsmo förlora en miljon euro om året genom att förbli enspråkigt svenskt (ÖT 16/10). Rentav ett marknadsvärde i enspråkigheten. Men Kapténs säger att kommunen måste ta ställning till frågan och Stenman säger sig förstå Närpes, som tidigare i veckan beslöt att söka om att bli tvåspråkigt och anser att man ”absolut” ska diskutera frågan också i Larsmo. I Närpes fattades beslutet med klar majoritet – 23 ledamöter röstade för fortsatt behandling, 12 ville bordlägga ärendet. Ärendet var därmed inte slutbehandlat. Advokat Henrik Becker har meddelat att han kommer att besvära sig mot beslutet till Förvaltningsdomstolen. Fullmäktige har fattat ett olagligt beslut eftersom språklagen inte har ändrats än – beslutet är villkorat med koppling till den väntade lagändringen. I en tidningsintervju säger han att han inte motsätter sig tvåspråkigheten i sig utan tillvägagångssättet. ”Det är så fel som något kan vara. Man kan inte tvinga fram ett beslut på det här sättet. Ska staden bli tvåspråkig måste det antingen ske helt frivilligt eller naturligt om de finskspråkigas andel ökar. Inte så här, genom tvång.” Andra kritiker går rakt in på den språkliga dimensionen. I en insändare i Vasabladet (14/10) anklagar Tom Sörhannus SFP för att vara ”i färd med att skrota de sista enspråkigt svenska kommunerna på fasta Finland”, och skriver vidare att ”tvåspråkighet har varit ledstjärnan, och resultatet är tydligt och klart. Svenska må fortfarande i teorin vara ett bärande språk i Finland, men den som lever i den praktiska verkligheten vet att svenskans bärighet numera finns i allt snävare lokala förhållanden”. Följande dag skriver Michael Slama i en insändare att beslutet visar på en fullständig historielöshet och att Närpes själ ligger i dess unika språk. ”Den borde inte spjälkas eller säljas!”. Under helgen fick en dödsannons över Närpes stad stor spridning i sociala medier. Upphovsmannen, Andreas Slama säger i ÖT (16/10) att ”ju fler kommuner som blir tvåspråkiga desto större blir? faran för svenskan”. Man kan – och bör – diskutera huruvida ekonomin ska få styra ett beslut om en kommuns språkliga status. Det gjorde Närpesfullmäktige, och en majoritet fann att motiveringarna räckte för att man ska kunna gå vidare i frågan. Reaktionerna mot beslutet känns aviga och arroganta – den närpesiska identiteten försvinner ingenstans om staden sällar sig till de tvåspråkiga kommunernas skara. Tvåspråkigheten fungerar alldeles utmärkt i de flesta av de kommunerna, och om det fallerar är det minoritetens, inte majoritetens språkliga behov som kan komma i kläm. Markeringar mot tvåspråkigheten som reaktionerna och besväret i Närpes kan slå tillbaka mot kampen för en fungerande svensk service i kommuner och förvaltningar där förhållandena är omvända. Varför ge vapen i hand åt arroganta motståndare till svenskan? Vi har råd att vara generösa – speciellt med statliga belöningar som väntar. Fungerande tvåspråkighet är en rikedom.