I Abraham Maslows klassiska behovstrappa finns fem nivåer, börjande med grundläggande behov som mat, kläder, tak över huvudet. Sedan kommer behovet av trygghet, behov av kärlek och gemenskap och behov av uppskattning. Ovanpå allt detta, när alla andra behov är tillfredsställda, kommer behovet av självförverkligande; eller som någon annan skulle formulera det – kreativitet. Maslows iakttagelser gäller individen, den enskilda människan, men kan kanske tillämpas också på ett makroplan, som hela samhällets prioriteringar. Och, jovisst – bröd går före cirkusnöjen speciellt i budgettider. När rödpennan kommer fram är det lätt att klassa vissa aktiviteter som mindre nödvändiga i och med att de är frivilliga. I den avvägningen kommer alltid kulturen i skottgluggen. I Nykarleby fann man förra veckan stödet till Musikinstitutet i Jakobstad som en kostnad man kan undvara och strök häften av det äskade bidraget. Man skulle därmed spara drygt 40.000 euro. Beslutet kom – åter en gång, frestas man säga – som en överraskning för Jakobstad. I torsdagens ÖT (20.11) säger en överraskad skoldirektör Jan Levander att Nykarlebys beslut om att halvera stödet får följder: färre undervisningstimmar, färre anställda, krympt kostym för musikinstitutet – och högre kostnader för de elever som blir kvar. Beslutet påverkar även hyresarrangemanget i Campus Allegro. De här följderna är ändå triviala i jämförelse med beslutets långsiktiga konsekvenser. Musikinstitutsverksamheten är inte enbart till för att barn och unga ska lära sig musik för nöjes skull, även om också den dimensionen är viktig. Musikinstitutet är det första steget på vägen mot yrkesutbildning i musik, kanske inte formellt men väl i praktiken. Grundskolans musikutbildning bär inte långt. I fredagens ÖT (21.11) säger Nykarlebys förmodligen främsta musikexport; violinisten och dirigenten Anna-Maria Helsing att om hon ”inte hade gått i Musikinstitutet hade jag fått glömma en karriär som yrkesmusiker” och att detsamma gäller för hennes syster Pia-Karin. Hon avfärdar också idén om att satsa på Arbis i stället. ”En bokklubb ersätter inte modersmålsundervisning. Musikinstitutet är inte klubbverksamhet”, slår Helsing fast. Enhetschefen för Novia i Jakobstad, Sören Lillkung, säger också han att han aldrig blivit musiker utan Musikinstitutet. Enligt Lillkung kan det få ödesdigra konsekvenser för musikutbildningen på sikt om Nykarleby börjar dra sig ur. En av konsekvenserna vore en kvotering så att eleverna inte skulle antas på likvärdiga grunder. I dag ser man inte på hemorten vid antagningen, i framtiden skulle det bli svårare att bli antagen för en sökande från Nykarleby. Jakobstad är något av ett musikens Mecka i Svenskfinland – ja, i Finland överlag med en lång rad musiker och sångare som gjort en uppmärksammad karriär. Detta gäller både inom klassisk musik och andra genrer. Musiker från Jakobstad spelar i ansedda symfoniorkestrar, komponerar för operahus eller sjunger för fullsatta salonger i stora musikalproduktioner. Ett har de gemensamt, de har inlett sin karriär på Musikinstitutet. Det vore trist om de var de sista eleverna som getts den möjligheten.