Karleby stad kunde i våras presentera en grundlig utredning av stadens fastigheter. En av slutsatserna var att underhållet av fastigheterna släpar efter. Man försöker också förutse vilka behov staden har i framtiden. Fastigheterna har klassificerats och placerats i respektive portfölj som i princip skapar en prioritetsordning för åtgärder med fastigheterna. Det är förstås ett viktigt jobb som utförts, inte minst mot bakgrunden att det varit problem med inomhusluften under många år. Det har lett till ett stort investeringsbehov. För närvarande är tre ­stora skolbyggen aktuella. Och man bygger med till största delen lånade pengar. I de beslutande organen tycks det råda en nästan kompakt enighet om att skolfastigheterna tillsammans med daghemmen har en hög prioritet. Den uppfattningen har säkert också en djup folklig förankring. Systemet är ändå inte helt oproblematiskt. Placeringen i portföljer handlar inte enbart om teknik. Via dem styr man indirekt också skolnätets struktur. Skolfrågor är alltid känsliga. På den punkten har det inte skett några stora förändringar. Men de som kämpar för sina skolor har att försvara sig mot nya argument. De argument som delvis bygger på känslor ges kanske inte längre lika stort värde av beslutsfattarna. Så går diskussionen på många håll i vårt samhälle. Det behöver förstås ­inte betyda att euro och cent är det enda som man ska räknas. Från beslutsfattarnas sida handlar det knappast om lustmord på byskolorna. I diskussionen om skolnätet har man förstås även pedagogiska argument. Det finns väl en smärtgräns beträffande elevantalet. Men det finns väl både för och nackdelar med små skolor. Motivet till inventeringen av fastigheterna är till stor del ekonomiskt betingat. Man söker inbesparingar med ljus och lykta ­genom hela organisationen. I det svenska skolnätet i Karleby ingår flera byskolor. Byborna har på många olika sätt medverkat till att hålla dem i gång. Skolan är inte enbart en läroinrättning utan en samlingspunkt för hela byn. Därför har man ställt upp med frivilliga insatser och sparat kostnader för samhället. Ifall skolan stängs riskerar man även intresset för fastigheten falnar. Det äventyrar å sin sida en stor del av de andra aktiviteterna. Vi får allt svårare att hålla landsbygden levande. Byskolorna har av tradition varit ett viktigt svenskt intresse. Basen för svenskheten finns här. Därför är det förståeligt att politikerna måste vara alerta. Nu riskerar vi att komma i en situation där de svenskspråkiga tvingas prioritera. Flera av skolfastigheterna är slitna och elevtillströmningen visar tecken på att svikta. Ofta blir dessa hot självuppfyllande profetior. Om skolan uppfattas som hotad har den svårare att locka till sig elever. Samtidigt har Chydenius skola kommit med i ekonomiplanen. I det skedet har tanken på att bygga den skolan så stor att den kan ta emot elever från ett större område dykt upp. För beslutsfattarna kan det bli en otrevlig valsituation. I dag finns några av de svenska skolorna i en ofördelaktig portfölj. Så länge byskolorna har ett tillräckligt stort elevantal och fastigheterna klarar kraven lever de sannolikt vidare. Men hotet är hela tiden överhängande. Sparkraven och en del pedagogiska argument väger tungt. Men även önskan om att kunna kvar ha en liten skola med sina speciella fördelar är ett viktigt argument.