Det har nu förflutit nästan tre veckor sedan de dödliga terrorattackerna i Paris. Inte bara den onda död som drabbade femton oskyldiga människor, utan också de övriga dimensionerna; angreppet på det fria ordet med massmordet på satirtidningen och antisemitismen i gisslandramat i kosherbutiken, har sänt chockvågor över världen. Uppmärksamheten har varit enorm och miljoner har dragit ut på gator och torg för att visa sin avsky mot våldet och solidaritet med de drabbade. Att terrorattacker i hjärtat av Europa väcker fasa och vrede och skapar rubriker är helt förståeligt. Ändå är det någonting som skaver. Har uppmärksamheten rätta proportioner? Bara några dagar innan terrordåden i Paris, den 3 januari, dödades kanske så många som 2.000 civila i staden Baga i nordöstra Nigeria. Extremistorganisationen Boko Haram säger sig ligga bakom anfallet som utplånade en hel stad. Amnesty International säger att satellitbilder visar hur hela staden utplånats från jordens yta. Den irländska journalisten Patrick Cockburn frågar i brittiska The Independent (18/1) ”om alla rättänkande människor är mot terrorism, var är då alla banderoller med texten ’Je Suis Nigeria’”? Cockburn befarar att den massiva uppföljningen av Paristragedierna kan bli kontraproduktiv. Han citerar den israeliske författaren och fredsaktivisten Uri Avnery som skriver att överreaktionen ”måste ses som en framgång av andra islamistiska terrorister över hela Europa och Amerika. Det är en inbjudan till individer och grupper att göra om detsamma, var som helst.” Han skriver också att terrorism handlar om att sprida skräck. ”De tre i Paris lyckades minsann med det. De spred skräck över hela franska folket. Och om tre ynglingar utan kvalifikationer lyckas med det, tänk dig vad 30 kunde åstadkomma, eller 300?” Ett svar på den frågan lyder ”se vad som händer i Nigeria”. Sami Sillanpää skriver i Helsingin Sanomat (17/1) om hur den nigeriska presidenten ­Goodluck Jonathan i ett officiellt uttalande krävt gemensamma aktioner av ”alla som älskar fred, framsteg och frihet” med anledning av de brutala dåden i Paris. Om tragedin i sitt hemland yttrade president Jonathan inte ett ord. Lika tysta har hans västafrikanska kolleger varit, däremot deltog de i minnesceremonin i Paris. Sami Sillanpää varnar ändå för att fastna i ojandet över hur ondskan i världen uppmärksammas rättvist. ”Lärdomen lyder: nu är fara å färde”, skriver Sillanpää. Han skriver om ett Boko Haram som härjar fritt trots att Nigeria satt in upp till 8 000 man för att bekämpa rörelsen. Boko Haram behärskar stora delar av landets tre största delstater. Islamisterna drar full nytta av en regim oförmögen att kontrollera sitt territorium. Sillanpää varnar för att hela jättestaten med 170 miljoner invånare och en rad grannländer hotas av Boko Harams godtyckliga anarki. Organisationen är lierad med andra islamistiska organisationer i regimen, en ondskans axel som består av Boko Haram, al Quaida, al-Shabaab och IS. Den axeln utgör ett hot också för Europa, men närmast för befolkningen i regionen. Boko Haram betyder ”’västerländsk skolning är förbjuden (synd)”. Den synden tillskrivs urskiljningslöst också alla avvikelser från den strikta tro man predikar, och terrorn drabbar såväl muslimer som kristna. Omvärlden måste göra allt för att bekämpa Boko Haram. Det handlar både om att stå emot terrorn och att undergräva rörelsens värvningsgrund genom att skapa stabila förhållanden i Nigeria. Annars fortsätter det besinningslösa dödandet.