Det är några drag som är anmärkningsvärda med söndagens valresultat. Centerns suveräna seger hör egentligen inte till dem, den var väntad och till och med lite mindre anmärkningsvärd än vad opinionsmätningarna antydde veckorna före valet. Fjorton tilläggsmandat säkrar ändå helt klart Juha Sipiläs ställning som blivande statsminister. Överraskningarna kommer i klungan av stora partier. – Samlingspartiet tappade rejält, men långt ifrån så mycket som många befarat. Därför uteblev den verkliga skrällsegern för Centern. – Sannfinländarna trotsade förhandstipsen ?också de och tappade bara ett mandat. – Den stora kollapsen drabbade vänsterpartierna. Från ett redan lågt utgångsläge tappade Socialdemokraterna åtta mandat och Vänsterförbundet två. Sammanlagt fick vänsterpartierna bara 23,6 procent av rösterna, bara ett par procent mer än Centern ensam. Så dåligt har det aldrig gått för vänstern i ett val i Finland. 1995 hade SDP och Vänsterförbundet sammanlagt kring 40 procent av rösterna och ännu 2003 fick SDP ensamt nästan 25 procent. 1945 fick Vänsterförbundets föregångare DFFF (Demokratiska förbundet för Finlands folk) drygt 24 procent av rösterna. Samma år hade SDP 25 procent av rösterna och höll sig över 20 procent fram till 2011 då 19,11 sågs som katastrofalt. Från den ”katastrofen” är man nu nere på 16,5 procent. Någonting har hänt. Vattendelaren ligger – i alla­ fall för Vänsterförbundets del – i östblockets kollaps och Sovjetunionens sönderfall. Det här fick luften att gå ur de flesta kommunistiska partier och deras arvtagare också i väst. I Finland ömsade man skinn några gånger innan dåvarande DFFF med Finlands Kommunistiska parti som kärna blev nuvarande Vänsterförbundet. På den vägen tappade man mycket av sitt traditionella understöd men fann nya anhängare i samma vatten där De gröna fiskar. I årets valrörelse gjorde Vänsterförbundets ­ordförande Paavo Arhinmäki en rätt slät figur och partiet får sannolikt snart se sig om efter en ny ­ledare. Vi har bara sett början av Li Anderssons politiska karriär. För SDP:s del är förklaringarna till tillbakagången mera komplexa. Delvis handlar det om att man under några generationer så att säga lyckats för bra i sitt uppdrag. Man har varit den drivande kraften i ett välfärdsbygge som förpassat många av de missförhållanden man kämpat mot till ­historien. Samtidigt har antalet traditionella ­arbetarväljare minskat. De som återstår har antingen det så bra ställt att de inte anser sig behöva rösta på ett arbetarparti – eller så är de missnöjda och desillusionerade. Den gruppen stannar antingen hemma på valdagen ­eller röstar på Sannfinländarna. Under Jutta Urpilainens era som ordförande gick SDP från valförlust till valförlust och i fjol fick hon se sig besegrad av Antti Rinne som man hoppades skulle ge tillbaka vad man förlorat till Sannfinländarna. Under några månader kunde man faktiskt ana ett ökat stöd, men söndagens val visade att han inte var den frälsare man hoppats på. SDP har fått ta den största törnen av att ha burit ansvar i en regering som misslyckats i så mycket. Ska nyckeln till framgång för SDP ligga i att ta sats inför nästa riksdagsval som oppositionsparti? Eller vore det sigillet för den slutliga marginaliseringen? SDP har mycket att grubbla på.