För Karlebys del höll två av de förhandstippade riksdagskandidaterna ställningarna. Både Tuomo Puumala (C) och Jutta Urpilainen (SDP) säkrade återval. Båda hör till topparna i sina respektive partier även om de numera inte formellt har lika stark position. Beroende på hur pusselbitarna faller på plats kan det bli aktuellt med ministeruppdrag. Centerledaren Juha Sipilä har inlett sina sonderingar och lovat att han snabbt ska få ihop ett regeringsprogram. Helt lätt är det knappast att hitta den optimala basen, en regeringsbas som pallar för en hel del stora reformer och även obehagliga ingrepp i servicestrukturen. Klart är att Centern har initiativet och kommer att ha statsministerposten. Vem som kommer med i koalitionen är förstås ännu oklart. Knappast är något av de fyra stora partierna ännu utflaggat. De närmaste veckorna klarnar det antagligen. Även om SDP har utmålats som en av de stora förlorarna är det inte uteslutet att partiet till slut ingår i regeringsbasen. Ordförande Antti Rinne lovade under valkampanjen att Jutta Urpilainen har en plats i regeringen om partiet sitter med. Knappast sviker han det löftet om partiet är med i regeringen. Urpilainen fick sist och slutligen ett rätt bra betyg som finansminister i Katainens regering. Efter att hon knappt förlorade mot Rinne i ordförande­valet tog hon en funderare över sin politiska framtid. Så småningom beslöt hon att satsa på nytt. I valet blev hon valkretsens röstdrottning. SFP har haft en långtidsprenumeration på medverkan i regeringen. Ingenting talar för att partiets ambitioner förändrats på den punkten. I förra regeringen satt Carl Haglund och Anna-Maja Henriksson. Båda fick bra betyg. Ifall partiet kommer med denna gång får man kanske nöja sig med en taburett. Henrikssons möjlighet ligger då troligen i om partiet fortfarande har justitieministerposten. Det är den enda posten där det förutsätts formell kompetens. Sipilä har uttalat sin avsikt att minska på antalet ministrar i regeringen. För honom är dussinet tillräckligt. De övriga partierna är knappast beredda till en så stor minskning i ministerledet. Ifall Sipiläs modell förverkligas betyder det att det blir en hård kamp om portföljerna. Inom det egna­ partiet finns också en lång rad med minister­ambitioner. Puumala är sannolikt en av dem. Utbildningsfrågorna ligger honom kanske närmast hjärtat. Han har tidigare varit bland annat partiets vice ordförande och han förde en jämn kamp om partiordförandeklubban med Sipilä. Partiledare är som sagt given på statsministerposten. Mot Puumala talar att partiet även ska bidra till en rättvis könsfördelning. Det är nämligen ytterst få ministerportföljer att dela på. För landsdelen är det viktigt att ha representation även i regeringen. Det är trots allt i regeringen som en stor del av besluten fattas. Det är klart att riksdagsledamöterna här har ett inflytande i sina egna partier. Men i dag är det endast Centern som med en viss säkerhet kan betraktas som regeringsparti. De övriga får avvakta. För Sipilä är förhandlingsläget bra, vilket inte behöver vara liktydigt med att vi får en välfungerande regeringsbas. Partierna som står i kö utanför hans dörr har knappast någon sträng kravlista. Utbudet av goda kandidater är större än antalet ministerposter som rimligtvis kan förväntas komma till vår region. Med ett mindre antal ministrar är det förstås svårare att beakta alla viktiga aspekter vid fördelningen av portföljerna. Den geografiska spridningen beaktas sannolikt i någon mån, men det ger ingen garanti att vår region representeras i nästa regering.