Under de fyra första månaderna i fjol drunknade ett femtiotal flyktingar på väg från Afrika i Medelhavet. Hittills i år har 1 750 människor omkommit. Det motsvarar två ”Estonia”. Den humanitära krisen nådde sin kulmen under de gångna två veckorna då över ettusen flyktingar drunknat. Medelhavet har förvandlats till en massgrav. Diskussionen om det katastrofala läget har främst handlat om de hänsynslösa människosmugglare som transporterar flyktingar på sina bräckliga farkoster. Den hanteringen kräver naturligtvis krafttag. Den illegala trafiken är enorm och kan beräknas omsätta tiotals, om inte hundratals miljoner. Priset för en osäker enkelbiljett till Europa sägs gå på mellan 1 000 och 3 000 euro. EU planerar nu att slå till mot trafiken med både effektivare räddningsoperationer, tillslag mot ­finansieringen av den kriminella verksamheten och ökat samarbete med länderna i Nordafrika. Det här är ändå bara en del av problemet. Att tiotusentals afrikaner försöker ta sig till ­Europa handlar också om att vi med EU:s regelverk skapat en Fästning Europa som det är mycket svårt, om inte omöjligt att ta sig till på lagliga vägar. Att man väljer en så osäker väg mot ett ovisst öde och risk för att sändas tillbaka – om man nu överlever transporten – berättar om hur desperata flyktingarna är och vilka fruktansvärda omständigheter de flyr. Människorna ombord på de båtarna befann sig inte på någon nöjeskryssning. Den enormt ökade trafiken är också en följd av att Väst lämnade Libyen åt sitt öde sedan man hjälpte till att störta diktatorn Muhammad Gaddafi. Stödet för att bygga upp nya strukturer har varit obefintligt, och i de maktvakuum som råder finns det ingen som rår på människosmugglarna. Situationen är också ohållbar för de länder som får ta första stöten. Italien, som redan från förr kämpar med sin ekonomi, knäar under trycket från vågen av båtflyktingar. Det är orimligt att några få EU-länder måste stå för alla kostnader såväl för bevaknings- och räddningsoperationer som för att ta emot flyktingarna. Ansvaret är hela Europas. Den som tycker att Finland, här i ett annat hörn av Europa, inte har med saken att göra kan ju göra ett tankeexperiment och vända på steken: Tänk om Ryssland drabbades av en kollaps och tusen och sinom tusen ryska flyktingar vällde in över Finska viken – skulle vi inte då ropa på hjälp från EU och säga att vi inte klarar av detta ensamma? Flyktingproblemet måste angripas på flera fronter. – Akut måste man sätta in kraftåtgärder mot ­själva smugglingen. I det arbetet måste de nord­afrikanska länderna ha en aktiv roll. – EU-länderna måste solidariskt delta i operationerna på Medelhavet och med mandat från antingen FN eller Libyen kunna agera också i libyskt farvatten. – Man måste lätta på restriktionerna så man kan söka om asyl också utan att först ta sig till ­Europa. – EU-länder också utanför Medelhavsområdet måste ta emot flyktingar som nu fyller lägren i Italien. På sikt, och vad som är svårast att uppnå, måste man bekämpa problemen vid rötterna, i de länder flyktingarna flyr från. Kampen för demokrati, frihet, mänskliga rättigheter och välfärd i Afrika får aldrig upphöra. Europa får inte vända Afrika ryggen.