I går ordnade producentorganisationerna en tillställning på ett tjugotal orter i landet där de ville påvisa att prispolitiken är orättvis. De sålde pytt i panna för 30 cent per portion. Summan är den andel som går till bonden per portion. Att producentorganisationerna protesterar och målar upp hotbilder är i och för sig inget nytt. Det hör till intressebevakningen. Men visst illustrerar evenemanget en orättvisa och ett faktiskt hot mot modernäringen. Situationen har tillspetsats av den blockad som EU-länderna har mot Ryssland med anledning av agerandet i Ukraina. Det finländska jordbruket har haft en relativt stor export till Ryssland. I och med blockaden får vi en stor obalans. Produkterna måste avsättas på någon annan marknad. Det är ett projekt som kräver tid och i det här fallet kom situationen överrumplande. Läget blev inte bättre av att man även i övriga EU-länder fick ett liknande problem. De bidrar förstås även till att öka konkurrensen på den finländska marknaden. I någon mån har det gynnat de finländska konsumenterna genom att priserna sjunkit. Handeln har även gått in för att marknadsföra lägre matpriser. Men det är producenterna som i första handen har fått ta stöten. Producentpriset på mjölk var i februari drygt 18 procent lägre än under fjolåret. Mot den bakgrunden är det förståeligt att producentorganisationerna måste reagera. Deras hopp står till att man på hemmamarknaden kan uppbåda förståelse för situationen. Lätt är det inte då det är prislappen som avgör. Med den fria konkurrensen i ett globalt perspektiv går det inte att bygga några murar. Det måste hittas andra medel som tilltalar konsumenterna. Därför har producenterna gått in för att mynta ett begrepp, rättvis produktion. Man vill på olika sätt skapa förståelse för vilka som är näringens grundförutsättningar. I en värld där ett stort antal inte får äta sig mätta medan man i andra delar frossar kan man misstänka att många saker gått fel. Livsmedelsförsörjningen har många aspekter och är för viktig fråga för att låta den flyta helt fritt. Misstanken att befolkningstillväxten leder till en allt mer utbredd hungersnöd har dykt upp med jämna mellanrum. De värsta scenarierna har ändå inte ännu blivit verklighet. Men trenden är att allt mera jordbruksmark läggs under bostäder och industrier. Livsmedelproduktionen har även att göra med nationers säkerhet. Man måste ha en viss självförsörjningsgrad. För EU har jordbrukspolitiken haft en stor betydelse. Tyvärr har resultatet till stor del varit odlingen av byråkratisk snårskog. Tiden med att fylla i blanketter upptar en större del av producenternas tid. Det har även skapats en bild av bönder som professionella bidragstagare. I stället för att få fram bättre grödor och ett hållbarare jordbruk har jordbrukspolitiken i hög grad handlat om begränsningar av produktionen. Bönderna vill förstås helst kunna få sin inkomst från produktionen. Lokalt har jordbruket ännu en stor betydelse även för sysselsättningen. Karleby har efter sammanslagningen marknadsfört sig som landets största mjölkproducent. Den osäkerhet som funnits kring jordbruket har bidragit till att antalet generationsväxlingar tenderar att minska. Det betyder i praktiken att verksamheten läggs ner. Det betyder också att intresset för nyinvesteringar minskar. Denna utveckling har betydelse för den kommunala ekonomin i hela vår region.