Den regering som sannolikt utses på fredag ska ha en oberoende expertgrupp som granskar de viktigaste lagförslagen till sin hjälp. Expertnämnden ska bestå av en ordförande och sju medlemmar som alla är experter på olika områden, men de får inte företräda några intresseorganisationer. Utmaningen är förstås att kunna samla ihop en grupp med tillräckligt brett perspektiv. Mot bakgrunden av hur det blev med den gamla regeringens huvudfrågor ter sig detta i varje fall som vettigt. Regeringen hade ambitiösa mål att få till stånd en kommunreform och en vårdreform. Kommunreformen strandade i ett tidigare skede, men vårdreformen kom till riksdagen där man konstaterade att den kolliderar med grundlagen. Den vetskapen borde inte ha kommit som någon överraskning. Från olika håll hade denna aspekt lyfts fram under processens gång. Överlag har det riktats kritik mot att lagstiftningen tappat i kvalitet. Snabbt och väl brukar sällan låta sig kombineras. Att regeringen anlitar en expertnämnd innebär nödvändigtvis inte att den ger bort sin politiska makt. Besluten och ansvaret ska givetvis även i fortsättningen vila på de demokratiska organen. En saklig analys av vad lagförslaget i praktiken innebär är bara ägnad att stärka demokratin. Vi har en situation där vi ofta påtalar det stora tjänstemannainflytandet. Det gäller både inom den statliga förvaltningen och inom den lokala. I och för sig finns det fog för kritiken. Då förvaltningen har vuxit och beslutsfattandet blivit mera krävande hamnar politikerna lätt i underläge, speciellt i kommunerna där de politiska uppdragen för det mesta är ideellt arbete. I det skedet har de politiska grupperingarna även varit intresserade av att rekrytera tjänstemän till sina led. På så sätt får partierna in sakkunskap. Men samtidigt skapar man ett system som gärna klamrar sig fast vid de nuvarande strukturerna. Det är svårt att få till stånd strukturella förändringar där beslutsfattarna också har att se till sina egna personliga intressen. Men det är inte bara tjänstemannainflytandet som kommit in i det politiska beslutsfattandet. Det finns även en tendens att politikerna i större utsträckning lägger sig i beredningen, trampar in på tjänstemännens revir. En allmän strävan har varit att skapa tyngre politiska uppdrag i kommunerna. Antalet nämnder har minskat och därmed även antalet politiska beslutsfattare. I vissa fall har några få politiker ansvar för omfattande delar av våra gemensamma angelägenheter. Förväntningarna på politikerna har säkert i motsvarande grad ökat. Då den sviktande ekonomiska basen dessutom har bidragit till ständiga sparkrav och krav på omstrukturering, vill de ledande politikerna ha ett större inflytande i alla skeden av beslutsprocessen. De känner sig skyldiga att hela tiden hålla i trådarna. Risken är att tjänstemännen där förlorar sin objektivitet. Beredningen blir lätt styrd och beslutsförslaget är i praktiken på förhand definierat. Beredningens uppgift är att på ett eller annat sätt hitta stöd och bekräfta den uppfattning som fungerat som utgångspunkt. En objektiv presentation av olika alternativ blir lidande. Kvaliteten på besluten kan samtidigt försämras. Det är givetvis svårt att ha vattentäta skott mellan de olika grupperna. Ändå är det viktigt att ha en så klar arbetsfördelning som bara möjligt. Beredningen sållar fram alternativen sakkunnigt och objektivt. På de politiska beslutsfattarna ankommer att välja de alternativ som bäst sammanfaller med den egna samhällssynen.