Den nya regeringen har för avsikt att bygga vårdreformen med landskapen som bas. Tanken är sannolikt att landskapen ska få en större självstyrelse med egna folkvalda beslutande organ och bland annat fiskala rättigheter. En demokratisering av mellaninstansförvaltningen är en av de mest klassiska vattendelarna i finländsk inrikespolitik. I långa stycken har det handlat om fördelning av makten. Av tradition har Centern velat ha självstyrda landskap. De flesta landskapen i landet skulle vara centerledda. Den politiska vänstern har å sin sida velat ha en stark centralstyrning. Den ger vänstern ett större inflytande. Diskussionen har i praktiken pågått med olika intensitet i hundra år. Frågan som ställts är om vi ska ha landskap med egen beslutanderätt eller en länsförvaltning som i praktiken var en förlängning av centralmaktens arm. Länen hade ingen egentlig beslutanderätt, utan styrdes från centralstaten. Det såg redan ut som om landskapstanken skulle ha tappat mark under 1970-talet. Länsförvaltningen byggdes ut. Under 1980-talet inledde man ett försök med att demokratisera länen. Man hade försök med länsfullmäktige som kommunerna utsåg medlemmar till. En ny vändning kom i samband med EU-inträdet. Inom EU talar man om regionernas Europa. Till exempel stödpolitiken bygger på självstyrande landskap. Finland indelades i landskap, utan beskattningsrätt och utan direkt folkvalda beslutande organ, Åland undantaget. En liten vändning innebar kanske också Kajanalandsmodellen som dåvarande statsminister Paavo Lipponen (SDP) startade. Nu ser det ut som om landskapen tar följande steg. De som förespråkar landskapen vill få ner beslutsfattandet till regionnivå. Modellen ger olika regioner bättre möjligheter att utvecklas enligt de egna förutsättningarna och egna värderingarna. Länsmodellen, och även den förvaltningsmodell som vi i dag har, utgår från större enhetlighet. Samma krav på servicen gäller i hela landet. Det finns argument för båda synsätten. En av riskerna är att vi nu bygger upp en starkare byråkrati. Ifall vi inte monterar ner en del av det gamla skaffar vi oss bara en tyngre offentlig sektor. Regeringen räknar sannolikt med att den nya modellen ger besparingar. Några snabba pengar kan det knappast bli. Effekten av förvaltningsreformen kan till och med vara den motsatta. Modellen marknadsförs sannolikt med att styrningen uppifrån lättar. Men till landskapen överförs också makt från kommunerna. I praktiken kan detta ersätta en kommunstrukturreform. I det stora hela medför landskapsmodellen en rad fördelar om den genomförs på rätt sätt. Det är viktigt att inte gränserna blir hinder för vettigt samarbete. Också med landskapsmodellen är det viktigt att ha flexibilitet. Det går inte att lösa alla problem inom landskapet, större cirklar behövs ibland. Även om regeringskoalitionen ser ut att vara homogen får vi räkna med att landskapen kan leda till en dragkamp. Det finns alltid meningsskiljaktigheter om var gränserna ska dras och framför allt vilka uppgifter som överförs till landskapen. Till det kommer förstås att det finns olika åsikter i sakfrågor. Ifall vi får ett folkvalt landskapsfullmäktige kan det för till exempel Mellersta Österbottens del innebära att Karlebys position i landskapet förstärks. I dag motsvarar inte den politiska makten Karlebys storlek. De övriga kommunerna i landskapet har haft möjlighet att köra över Karleby, och även gjort det.