Internationella olympiska kommittén har sålt tv-rättigheterna för både sommar-OS och vinter-OS till bolaget Discovery Communications för perioden 2018–2020. Det handlar om ett pris på 1,3 miljarder euro. Frågan som har infunnit sig strax är hur det då står till med Yles möjligheter att förmedla sändningarna från OS. Någon panik lär det inte vara. Enligt finländsk lag hör OS till de samhällsviktiga evenemang som man ska kunna se även i en gratis­kanal. Det finns ett antal andra kanaler som är gratis. Discovery har rätt att på det nationella planet sälja rättigheterna vidare. Yle har redan antytt en beredskap att förhandla om det. Hittills har Discovery inte yppat sina planer i detta avseende. Det handlar förstås om pengar. Frågan är hur viktigt det är för skattefinansierade Yle att få dessa rättigheter som säkert ger dem ett stort antal tittare. För Yle handlar det i första hand om image, om tittar- och lyssnarsiffror. Av tradition har vi även vant oss vid att Yle förmedlar ljud och bild från OS. Om vi ser på historien är OS en viktig finländsk angelägenhet. För Finland har idrotten haft stor betydelse, speciellt då landet skulle etablera sig som en självständig stat. Via de idrottsliga framgångarna placerade sig Finland på världskartan. Finländarens självkänsla förstärktes av landsmän som framgångsrikt uppträdde på arenorna. Vi fick en bild av de ödmjukt och tappert kämpande finländarna. Sedan har staten även kommit med i finansieringen av idrotten. I princip sker det för att uppmuntra till fysiska aktiviteter som i sin tur förbättrar folkhälsan, att få allmänheten att röra på sig. Satsningen på elitidrotten är sannolikt också ägnad att skapa sunda förebilder. Avsikterna är goda och det finns även ett allmänt växande intresse för olika former av motion. Mot den bakgrunden kan man lätt försvara rätten att kunna ta del av OS i öppna kanaler. Även om det då handlar om att passivt sitta i soffan sår man frön för att öka den fysiska aktiviteten. En annan fråga är sedan om förutsättningarna är desamma i dag som när Finland var ungt. Det här med elitidrott har varit föremål för stora förändringar. Den moderna OS-rörelsens fader, Pierre de Coubertin, slog fast att det viktigaste inte är att vinna utan att kämpa väl. För honom handlade det också om att ge världens ungdom möjlig­het att umgås kring idrotten. I dag lider ungdomen ingen egentlig brist på möjligheter att umgås. I dag har kommersialismen även tagit ett hårt grepp om elitidrotten. Det visar bland annat att IOK kan debitera 1,3 miljarder euro för sändningsrättigheterna. Elitidrotten har delvis beroende på kommersialismen styrts in på banor där man inte uppfyller antikens OS-ideal, en sund själ i en sund kropp. Olika slag av fusk har drabbat idrotten i jakten på ära och berömmelse, och ofta också de stora pengarna. OS utgör även en del av olika länders propaganda­maskineri. Kampen om värdskapet är hård. Värdnationerna gör sedan allt för att visa upp en fin fasad. Problemen göms undan, med hänvisning att idrotten står över politiken. Om man betraktar avtalet om sändningsrättigheterna ur den synvinkeln kan bedömningen bli lite svårare att göra. Frågan är också om elitidrotten i dag vädjar lika starkt som tidigare till de nationalistiska känslorna. I en allt mer internationaliserad värld har vi inte enbart det egna landets idrottare som idoler.