Åren 1853–1856 utkämpades ett förödande europeiskt krig mellan å ena sidan det kejserliga Ryssland, å andra sidan en allians mellan Storbritannien, det Sardinska kungadömet och Osmanska riket. Eftervärlden har kommit att benämna detta som Krimkriget, det var kring denna halvö i Svarta havet de mest berömda skeendena utspelades. Men även för 150 år sedan hade krig och politik globala dimensioner. Också Finland – då ett autonomt furstendöme i Ryssland – drogs in i konflikten med bland annat skärmytslingen vid Halkokari som sägenbildande episod i Gamlakarleby. Inte minst drabbades Åland, Den brittiska flottans bombardemang ödelade Bomarsunds fästning. Erfarenheterna från Krimkriget bidrog till att stormakterna enades om ett demilitariserat område då landskapet av Nationernas Förbund 1921 gavs den ställning det har i dag. Också i dag är Krim i centrum för en väpnad konflikt. Och åter en gång diskuteras öarnas strategiska betydelse. I en intervju för tidningskedjan Lännen Media (30/7) säger försvarsminister Jussi Niinistö att Finland förbereder sig på Åland kan ockuperas. Niinistö anser att Finland försummat Åland och att ”läget i Östersjön har förändrats så det finns orsak att se över hur Åland ska försvaras”. Till en viss grad är Finland enligt förpliktelserna i NF-beslutet av år 1921 tvunget att ”försumma” Åland, eftersom inga befästningsanläggningar ­eller militär närvaro är tillåten. Den fredsaspekten månar man gärna om också på Åland som man gärna kallar för ”fredens öar” och ryter till om ett finländskt örlogsfartyg så mycket som tangerar åländska farvatten. I verkligheten måste vår militära ledning alltid ha haft konkreta planer på vad man ska göra om situationen trappas upp och krigsmoln lägger sig över Östersjön. Ålands strategiska betydelse är stor, inte bara för Finland utan också för Sverige – och Ryssland. Den som håller Åland kan kontrollera tillträdet både till Finska viken och Bottniska viken. I Sverige talar man dessutom om ett Åland i fiendehänder som ”ett gevär riktat mot Stockholm”. Därför är Åland en del av, inte bara den finländska utan också den svenska krigsplaneringen. Den svenska journalisten och försvarsexperten ­Mikael Holmström hävdar i sin bok ”Den dolda alliansen – Sveriges hemliga NATO-förbindelser” (2011) att Sverige haft konkreta planer på hur Åland i en krissituation kan besättas. Sådana planer har också Ryssland och nyligen avslöjades en rysk militärmanöver där man övade inför ett sådant läge. Det är ingen slump att Ryssland, och tidigare Sovjetunionen, har ett av sina största nordiska konsulat i Mariehamn. Det behöver man knappast bara för att kunna utfärda visum. Finland har förmodligen mycket svårt om inte omöjligt att frigöra sig från stipulationerna i avtalet från 1921. Pekka Visuri, politices doktor, överste och expert på säkerhetspolitik, säger till Yle (30/7) att Ålands demilitariserade status knappast kan ändras då avtalsparterna inte visat något som helst vilja till detta. Han framhåller ändå Finlands skyldighet att försvara öarna och betecknar försvarsministern uttalande som ”normal kris­förberedelse.” Han påminner också om att Finland under andra världskriget byggde försvarsanläggningar och försvarade ögruppen. Finland gör klokt i att ha full beredskap för ett nytt sådan värsta fall-scenario – för övrigt ett viktigt fält för försvarssamarbete med Sverige.