”FFC accepterar en nollinje i avtalsrundan nästa år och att exportindustrin sätter övre gräns för löne­sänkningar. /.../ Om detta inte duger åt regeringen­ så måste man väl tro att målet verkligen är att ­krossa avtalssamhället. Näringslivets central­förbund föredrar avtal på förbundsnivå. Hur skulle det kunna vara ett bättre alternativ än ett centralt nollavtal, arbetsfred och en sänkning av arbetskraftskostnaderna?” Vem är det som talar – en fackpamp av den gamla stammen kanske? Fel gissat. Bakom orden står tidigare stats­sekreteraren vid Finansministeriet, den ständige dysterkvisten, även titulerad ”alla nedskärningars fader”, Raimo Sailas. Sailas läser lusen av både regeringen och EK i en kolumn som ingick i Helsingin Sanomat (6.10). Det är ord och inga visor, i Sailas skrivning är ­regeringens beredningsarbete famlande och sakkunskap bristande. Regeringen har enligt Sailas inte tagit in avvikande röster då man hört experter. ”Regeringen verkar bara ha lyssnat till de experter som den utgått från att är positiva till regeringens avsikter.” Konkret avfärdar Sailas bland annat det exakta­ målet på en femprocentig ökning av konkurrens­kraften. Enligt Sailas gör den felmarginal – som dessutom ökar över tid – som ingår i bedömningen av lönenivån i konkurrentländer, de indirekta arbetskraftskostnaderna och produktiviteten att det är helt meningslöst att tjafsa om huruvida ett åtgärdspaket ger en effekt om 4,2 eller fem procent. Det famlande beredningsarbetet har enligt Sailas också präglat regeringens planer på att lag­stiftningsvägen ingripa i frågor som av hävd löst ­inom avtalsfriheten mellan arbetsmarknads­organisationerna. Enligt Sailas fick regeringen­ skrämselhicka och meddelade att tvångslag­stiftningen blir temporär. Raimo Sailas säger sig ändå se en ljusning och väg framåt, men inte i något som regeringen beslutat. Enligt honom kom ljusningen med FFC:s förslag om en nollinje i löneavtalen och exportindustrin som normsättare för ett lönetak. Sailas kolumn har inte passerat utan kritik. I onsdagens HBL (7.10) säger direktör Jussi Mustonen på Arbetsgivarcentralen EK att FFC:s anbud inte kommer ens nära regeringens mål om sänkta kostnader och att löftet om en nollinje innehåller villkor som inte beaktats i offentligheten. Det i sin tur viftas bort av FFC-direktören ­Matti Tukiainen som i samma tidning poängterar hel­hetens betydelse för kostnadssänkningen och varnar för att ingen vet följderna av en avtalsrunda på förbundsnivå. Raimo Sailas har alltid varit mer rättfram än diplomatisk och setts som en man som säger obehagliga sanningar. De sanningarna har oftast uttryckligen varit obehagliga för den vanliga medborgaren, medan arbetsgivarna applåderat honom. Raimo Sailas målsättningar avviker knappast mycket från regeringens när det gäller vårt lands ekonomi. Regeringen borde lyssna på Sailas om ­vägen att nå dit.