Terroristens främsta mål är inte de direkta offren för attentatet, de är bara nödvändiga för det primära syftet: Att sprida rädsla. De besinningslösa­ ­attackerna i Paris riktades rakt mot det vi kallar­ Europas hjärta. En chockad omvärld sörjer de ­dödade, känner med deras anhöriga och vänner och uttrycker sin solidaritet med Parisborna. Många känner också att en liten bit av Europa­ dött med offren i Paris. Terrorattackens efter­dyningar kan leda till stängda gränser och för­svårad rörlighet, grundläggande element i det ­bygge vi kallar Europa. Terrorismen ställer det fria samhället inför dess stora inneboende paradox: Hur långt kan man inskränka på friheterna i försvaret av det fria samhället, i vilket skede tvingar man fram en Storebror som inte längre går att tygla? Gränskontroller är i sig ett lågt pris för ökad ­säkerhet, men är ett steg ifrån den väg vi anträtt på väg mot ett öppet, frihetens Europa. Då några av EU-medlemmarna samtidigt signalerar en isolationistisk politik och till exempel ­Polen i veckoslutet meddelade att de minsann, med terror­attacken i Paris i färskt minne, inte tänker ta emot de asylsökande EU beslutat ska fördelas mellan medlemsländerna. Det har sagts många gånger förr, senast på ÖT:s första sida i söndags: Det är just denna terror de asylsökande och flyktingarna flyr från. De kommer från regioner där terrorn och döden är ständigt närvarande. För en sak kan inte understrykas nog – den terror­ IS bedriver har inget att göra med islams krig mot kristenheten. Det överlägset största antalet av ­deras offer har varit muslimer, och deras aktion har dömts ut av en bred front muslimska organisationer. IS drivs av en politisk agenda, en strävan efter att ett återupprätta kalifatet; det Osmanska riket som föll samman efter första världskriget. Styckningen­ av Osmanska riket, då segrarmakterna England och Frankrike delade riket i egna kolonier skapade­ konstgjorda nationsgränser och är ett av fröerna­ till alla de konflikter vi lever med nu ett sekel ­senare. De slutna gränserna är ett sätt att komma åt terrorismen, men parad med den tilltagande nationalismen kan åtgärderna leda till splittring när det vi nu så desperat behöver är sammanhållning och samverkan i kampen mot terror och skräckvälde. Den samverkan får inte stanna vid EU:s gränser, och inte ens de små signalerna om att Ryssland och USA håller på att hitta varandra i kampen mot IS räcker till. Utan allierade i Mellanöstern kan vi aldrig kväsa­ IS. Om kampen enbart förs av väst i samarbete med Ryssland tolkas striden som ett korståg mot islam. Kampen pågår redan, och flera analytiker ser tecken på att den börjat ge resultat. I Ilta-Sanomat ser terrorismforskaren Magnus Ranstorp, verksam vid försvarshögskolan i Sverige,­ orsaken till terrorattacken i att IS förlorat mark på hemmaplan då dess territorium minskat och i stället vill demonstrera sin makt i Europa. HBL har i sin tur intervjuat Irakexperten Hussein al-Taee som delar Magnus Ranstorps analys och kopplar tidpunkten för attacken med färska förluster främst i norra Irak. Han betonar ändå det planerade i dåden som måste ha varit väl förberedda. Alla experter tycks eniga om att nyckeln till lösningen finns i inrikeskrigets Syrien och situationen i Irak. Där lyckades USA en gång besegra Saddam Hussein men inte bygga upp en trovärdig regim i stället. I Syrien återstår dilemmat med hur man samtidigt ska bekämpa IS och envåldshärskaren al-Assad som är en av IS främsta fiender. Terrorattacken var ett skott mot Europas hjärta­ och kommer att ihågkommas vid sidan av ­attackerna mot World Trade Center 2001, Madrid­ 2004, London 2005, Paris i januari och så vidare. Men vem minns alla de tusentals som fallit offer för bombdåd i Irak, Afghanistan, Syrien, Libanon ­etcetera under samma period? Hur många minns ­attacken mot universitetet Garissa i Kenya i april i år som dödade minst 147 människor, främst studerande? I vår sorg över offren i Paris ska vi minnas att de inte är ensamma. Vi ska inte heller glömma de ­tusentals som drunknat på flykt från samma fasa som nu drabbade Europa.