Grundlagen står nödvändigtvis inte så högt i kurs i Finland. Vi minns hur förra Centerordförande Mari Kiviniemi i juni avfärdade grundlagsutskottets ställningstagande för att Karleby ska orientera sig söderut med ett fnissande "Vi vet alla vem som sitter där". Kiviniemi fick sätta fnisset i halsen då riksdagen beslöt som utskottet hade slagit fast. Då, för fem år sedan, försvarades grundlagen (och för den delen, svenskan!) av Samlingspartiets veteranpolitiker Kimmo Sasi. I vårens val föll Sasi ur riksdagen. Det ger honom rörelseutrymme som fri tyckare. I tisdags publicerades en rapport som Sasi skrivit för näringslivsdelegationen Eva. Man behöver bara spetsa till det lite grand om man med en parafras på en gammal Hasse Alfredsson-sketch sammanfattar vad Sasi tycker om grundlagen: "Om grundlagen tycker jag inte." Jovisst, vi spetsar till det. Det är inte grundlagen i allmänhet utan – främst – dess paragraf 124 Sasi skjuter in sig på. Den lydde så här: "Offentliga förvaltningsuppgifter kan anförtros andra än myndigheter endast genom lag eller med stöd av lag, om det behövs för en ändamålsenlig skötsel av uppgifterna och det inte äventyrar de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning. Uppgifter som innebär betydande utövning av offentlig makt får dock ges endast myndigheter." Det är den sista, kursiverade meningen Sasi främst tar fasta på. Han betecknar regleringen av hur man kan överföra offentliga uppdrag på privata aktörer som en besynnerlighet ("kummajainen"). "I väst har man, frånsett i Sverige, inga regler om att privatisera offentliga uppdrag", slår Sasi fast i rapporten. Rapporten levereras med en känsla för tajmning; grundlagsfrågor har vädrats i samband med såväl förvaltningsreformen, de planerade tvångslagarna som Frankrikes begäran om assistens i jakten på terrorister. Grundlagen, konstitutionen, finns som ett fundament för all annan lagstiftning och en moderator som ska hindra omvälvande reformer att tas med knapp majoritet och snäv tidtabell. Därför ska man vara mycket försiktig med att rucka på konstitutionen. En försvagad grundlag är ett hot mot demokratin. Man måste ändå, som Sasi, kunna diskutera också grundlagsparagrafer – grundlagen är inte huggen i sten utan har genomgått omskrivningar sedan den första delen, Regeringsformen, antogs 1919. Senast skrevs lagen om 1999. Då måste man också diskutera förslagsställarens bevekelsegrunder. Varför är det så viktigt att skriva om paragrafen? För Sasis och Evas del handlar det den här gången om att underlätta privatisering, bolagisering och köp av tjänster. Det må man gilla eller ogilla, hittills har grundlagen i alla fall tvingat lagstiftaren tänka efter. Det är kanske ändå inte den här diskussionen om § 124 som är det mest uppseendeväckande i Sasis rapport. Det anmärkningsvärda är rapportens attityd. Eva anser att strikta grundlagstolkningar urholkar demokratin, och Sasi själv drar sig inte för att tala om "grundlagsfundamentalism". Det är liksom inte riktigt värdigt en före detta ordförande för grundlagsutskottet. Vi står inför den kanske största omvälvningen i det självständiga Finlands historia. Det man länge diskuterat som "social- och hälsovårdsreformen" är i själva verket mycket mer än så, och inte för intet rekommenderas nu att den ska kallas "förvaltningsreformen". Reformen innebär också mer än exercis där myndigheter och förvaltningar möbleras om i ett flödesschema, de kommer att få betydelse för alla medborgare och innebär också fröet till politiska maktförskjutningar med genomslagskraft på riksnivå. I det sammanhanget är det ganska äventyrligt att se grundlagen som ett hinder och försvaret av konstitutionen som fundamentalism. Den "fundamentalismen" kan vara den fattigas vän och minoritetens beskyddare.