EU-rådet för jordbruk och fiske beslutade i början­ av veckan om ett nytt stödpaket för jordbruket.­ ­Paketet innehåller 500 miljoner euro och av den summan är 150 miljoner vikt för mjölkproducenterna. Tanken är att de kompenseras för minskad produktion. Stödpaketet motiveras med bland annat att sanktionerna mot Ryssland drabbat jordbruket. För Finlands del är förlusterna nästan 400 miljoner ­euro. I den jämförelsen är EU:s stödpaket, som är dimensionerat för hela EU, en klen tröst. Dess­utom måste medlemsländerna föra en kamp för att komma­ i åtnjutande av stödpengarna. Finland har inte fått del av krispaketen i förhållande till hur mycket landet drabbats av blockaden. Det är klart att det finländska jordbruket ­drabbats speciellt hårt av sanktionerna man beslöt om då Ukrainakrisen pågick som intensivast.­ ­Finland har av tradition haft avsättning för sina­ jordbruksprodukter i Ryssland. Som EU-medlem har Finland självfallet inte med själviska motiv kunna ställa sig utför åtgärderna. Effekterna som sanktionerna mot Ryssland medför är bara en del av jordbruksproblematiken. En allmän osäkerhet om vilka förutsättningarna är på sikt hör till vardagen för modernäringen. Jordbruket låter sig inte lätt anpassas till ­rytmen i marknadsekonomin, där kvartalsboksluten får styra. Att lägga om produktionen är en långsam och samtidigt långsiktig process. Om en viktig marknad utan förvarning faller bort är följderna förstås ödesdigra. På samma sätt påverkar stödpolitiken. Här behövs långa perspektiv. I sin planering av verksamheten bör bonden veta vad som gäller en bra bit in i framtiden. Investeringar som görs måste ofta­ ske med lånade medel. Det betyder samtidigt att ­bonden är bunden. Möjligheterna att backa till­baka är begränsade. Jordbrukspolitiken har haft en betydande ­position inom EU-politiken. Näringen har upptagit en stor del av EU:s budget. Tanken är väl att man inom EU ska producera livsmedel även i framtiden­ och samtidigt bygga upp ett jordbruk som bygger­ på hållbar utveckling. Trenden är att vi skapat större­ enheter, jordbruk som kan hävda sig i den internationella konkurrensen. Utvecklingen har även lett till att det uppstått en omfattande och samtidigt krävande pappers­exercis för jordbrukarna. Blanketterna som ska fyllas­ i upptar mycket tid och energi för bönderna. Att producentorganisationerna protesterar och målar upp hotbilder är i och för sig inget nytt. Det hör till intressebevakningen. Men det finns säkert­ fog för oron också i praktiken. En del bedömare talar­ om den största krisen sedan kriget. Nyrekryteringen­ försvåras förstås och framtids­utsikterna för näringen är dyster, detta trots att en stor del av världens befolkning inte får äta sig mätt varje dag. Jordbrukarna önskar sig sannolikt överlag att de kunde livnära sig på sitt arbete, inte behöva vara hänvisade till EU-stöd för att överleva. Rimligtvis borde jordbrukspolitiken stimulera­ en utveckling av nya och bättre grödor och produktions­metoder som skonar miljön. I stället har man fått en djungel av byråkratiska begränsningar som styr böndernas arbetsdag. Om man vill se något positivt med blockaden mot Ryssland ur jordbrukets synvinkel är det att det kom ett nytt uppvaknande bland konsumenterna. Intresset att köpa inhemskt ökade, åtminstone tillfälligt. Svårigheterna att snabbt hitta ny en marknad för produkterna ledde även till prissänkningar. Från producenthåll har man ändå uttryckt kritik över att prissänkningarna kommit genom att man sänkt producentpriserna. Även om antalet jordbruk hela tiden minskar har näringen en stor betydelse för många kommuner. Det är alltjämt en basnäring med stor syssel­sättande effekt. En levande landsbygd ska inte ­vara enbart en klyscha. Jordbruket är en viktig del i strävandena att hålla landsbygden levande. Jodbrukspolitiken har även att göra med vår ­säkerhet. Matproduktionen måste vara utspridd för att undvika onödig sårbarhet.