Sommarmånaderna är av tradition lugna i lokalpolitiken. Beslutsmaskineriet går på lågvarv, eller står i praktiken helt stilla. Mitt under denna ­stiltje har en politisk förtroendekris blossat upp i Karleby. Att det inom stadsstyrelsen har förekommit ­meningsmotsättningar är i och för sig varken nytt eller anmärkningsvärt. Däremot är det anmärkningsvärt att stadsstyrelsens ordförande och nio andra styrelseledamöter gått ut i offentligheten med något som liknar ett misstroendevotum mot Marlén Timonen (SFP). Hon sitter på sin grupps enda mandat i stadsstyrelsen och kom in vid halvtid enligt den överenskommelse som ingicks vid postfördelningen efter kommunalvalet. I början av augusti ska stadsstyrelsen officiellt ta upp ärendet, som gäller förtroendet för Timonen. Det är förstås svårt att exakt veta vad det handlar om. Parterna har olika uppfattning och det är en bedömningsfråga vem som har rätt och vem som har fel. I varje fall har hela stadsstyrelsen exklusive­ Timonen undertecknat brevet som gavs offentlighet. De antydningar som har getts hänvisar till att ­situationen tillspetsades under försommaren i samband med att ramavtalet skulle godkännas. ­E-post innehållande påståenden som inom styrelsen uppfattats som osaklig och opassande har man även hänvisat till. En del drar snabbt slutsatsen att det finns språkpolitik bakom. SFP-ledamoten pekas ut och ifrågasätts. Den tolkningen är dock långsökt. Till saken hör att Timonen ofta varit den som krävt bordläggning av ärenden och sedan även reserverat sig till protokollet. Under de två första åren av mandat­tiden var det sannfinländarnas representant som ofta satte sig på tvären. Den stora svenska frågan under vintern var ­skolnätet. Där led SFP-ledamöterna ett nederlag­ i fullmäktigesalen. Men det handlade inte om Timonen­ i första hand. Det låg närmare till hands att ­åtminstone en del av SFP-gruppen var kritisk till hennes agerande, åtminstone under början av processen. Med en snabb tillbakablick kan man kanske­ se förnyandet av förvaltningsstadgan som ett litet­ oläkt sår. Politikerna hade svårt att enas om de ­stora förändringarna. Den mest konkreta­ ­åtgärden var att personalnämnden försvann. I stället ­överfördes uppgifterna på en sektion inom stadsstyrelsen. En del av dem som satt i personal­nämnden har sedan dess haft en kritisk inställning till den politiska makteliten, och även till delar av tjänstemannaledningen. Då olika sysselsättningsprojekt har varit upp till behandling har det funnits ifrågasättande röster.­ Kokkotyö-stiftelsen har ofta varit föremål för ­denna kritik. Den upphettade stämningen i Karleby­politiken kan förstås även vara ett tecken på att vi närmar oss valtider. Så småningom börjar partierna bli känsligare, reagera lite tydligare i dagspolitiska ­frågor. För partierna som också i övrigt har det allt ­svårare att rekrytera kandidater kan denna till ­synes upprivande process komma olägligt. En del politiker har också redan hunnit hota med att de drar sig tillbaka ifall samarbetsklimatet inte förbättras. Den kommunala rötmånadskrisen i Karleby­ ­pekar förstås även på en del principiella frågor.­ ­Timonen kan inte ställas vid skampålen på grund av att hon inte delar majoritetens åsikter, inte­ heller­ för att hon ifrågasätter beredningar. Egentligen­ hör det till en förtroendevalds skyldigheter att granska beslutsförslagen kritiskt, givetvis i saklig ton. Ifall det handlar om detta är stadsstyrelsens majoritet­ ute i ogjort väder. Vi har förbud mot imperativa­ mandat, den förtroendevalda ska få agera utgående från sin egen övertygelse. Det återstår att se hur stadsstyrelsen lyckas­ hantera­ denna kris, utan att drabbas av handlings­förlamning. Många viktiga frågor står på agendan.­ Karleby måste framför allt få bukt med sin ekonomi.­ Hela den kommunala sektorn är också in i en nya era via den stora förvaltningsreformen som pågår. Till denna reform hör en betydande utbyggnad av landskapsförvaltningen som tar över ansvaret för bland annat social- och hälsovården.