För filmforskaren Jaakko Seppälä vid Helsingfors universitet är det en tråkig nyhet. Hans egen bandspelare används visserligen sällan numera, men den har fortfarande sin plats i filmentusiastens hem. – Det finns tusentals filmer, framför allt så kallade billiga skräpfilmer, som inte har publicerats i något annat format än på VHS-band, säger han.

Öppnade en ny värld

VHS-bandspelarna och -banden började bli vanliga i Finland på 1980-talet och innebar en liten revolution då de kom. Men speciellt äldre filmentusiaster var närmast fanatiskt kritiska till dem då. – Det började gå sämre och sämre för biograferna och videobanden sågs som en stor fiende till filmrullen. Men för ungdomarna öppnade videokassetterna en helt ny värld då den amerikanska populärkulturen slog igenom via tv-rutan. Seppälä säger att den generation som är född i mitten av 1970-talet och senare, dit han själv tillhör, växte upp med amerikanska filmer och på deras villkor. Största delen av videobanden hade producerats i USA. – Videobanden gjorde att människor i min generation upplevde den amerikanska populärkulturen mycket personligt. Videobanden gjorde det möjligt att se också sådana filmer som man annars inte hade kunnat se, till exempel på grund av åldersgränserna. Seppäläs starkaste minnen kommer från den tid då Finland ännu hade en videolag och filmer som var förbjudna för personer under 18 år inte fick säljas eller hyras ut. – Med kompisarna tittade vi på förbjudna skräckfilmer som var kopior av kopior av kopior. Bildkvaliteten var urusel, säger han.

Ett stycke historia

Många institutioner som har specialiserat sig på filmforskning har skaffat sig enorma samlingar av videoband. Men då VHS-bandspelare inte längre tillverkas och de småningom går sönder kan det hända att samlingarna går förlorade om de inte digitaliseras. Seppälä konstaterar att det i historien många gånger har gått så att man har insett värdet på något först då det är för sent. Så gick det till exempel för stumfilmen. Man trodde först att de bara hade ett kommersiellt värde och insåg inte deras kulturella värde. Först på 1930-talet började man arkivera dem. – Cirka 80 procent av världens stumfilmer är förlorade för alltid eftersom man högg sönder dem med yxa och brände dem då teaterföreställningarna upphörde.