De senaste veckorna har bjudit på en hel rad av trista nyheter för Jakobstadsregionen. • Färre tåg stannar i Bennäs. • Lagmansgården läggs ned. • Barnträdgårdslärarutbildningen flyttar till Vasa. • Malmska sjukhuset riskerar bli av med all ­operationsverksamhet. Förlossningsavdelningen stängde redan 2014. Förlänger man tidsperspektivet kan listan göras mycket längre. Flera myndigheter har satt lapp på luckan och till exempel skattebyrån har skurit ned sin service till bara några timmar i veckan. En livskraftig region med ett blomstrande ­näringsliv, ett efter omständigheterna bra sysselsättningsläge och en välmående befolkning behandlas styvmoderligt främst av staten men nu också av en av de starkaste finlandssvenska bastionerna, Åbo Akademi. Det är naturligtvis en slump att flera autonoma­ aktörer fattar beslut med snarlika följder sam­tidigt, men visst är alla de här händelserna besläktade och tecken på tidsandan. Den tidsandan handlar om effektivitetstänk, centraliseringsiver och okänslighet för ”glesbygdens” intressen. Vi sätter­ citationstecken runt det ordet för detta är ju en synvilla – Jakobstad må vara 500 kilometer från Helsingfors, 100 från Vasa och regionen ha ”bara” 44 000 invånare – men hur glest är Jakobstad och varför skulle dessa 44 000 invånares rätt till service väga lättare än deras som bor innanför Ring III? I en HBL-intervju (22.8) framhåller VR:s vd Antti­ Tuominen kraven på lönsamhet framför plikten att plocka passagerare på anhalter som Bennäs. ”Då vi är ett aktiebolag är vårt högsta mål att vara lönsamma. Vi måste också kunna konkurrera med flyg och bussar, som har ökat i popularitet.” Greger Forsblom, som startat en namninsamling för att få tåg att stanna i Bennäs på nytt, kommer i samma artikel med den uppenbara invändningen: ”För att det ska vara lönsamt måste det väl finnas passagerare. För att det ska finnas passagerare så måste tåget stanna”. Tuominen kontrar med att VR fokuserar på snabb befordran av passagerare mellan de stora stationerna, de som tvekar mellan flyg och tåg. Tuominens svar är symptomatiskt. Konkret tvingar VR nu passagerare i Jakobstadsregionen att ta flyget i stället på fredagar. Det är bara toppen av centraliseringsisberget. Samma fenomen går igen i fördelningen av resurser för vägunderhåll och mycket annat. Stängningen av Lagmansgården är uppenbart en fråga det gått prestige i, och där man nu kramp­aktigt håller fast vid ett dåligt beslut trots att verkligheten talar för fortsatt verksamhet för skolan. Dåliga beslut tagna mot bättre vetande är vad den amerikanska historikern Barbra Tuchman i sin bok ”Dårskapens vägar” definierade som, ja just det, dårskap. Där VR hänvisar till det lönsamhetskrav som åligger ett kommersiellt drivet företag talar man på Åbo Akademi om ”funktionella och verksamhetsmässiga orsaker” (rektor Mikko Hupa 23.8) bakom beslutet att flytta barnträdgårdslärarutbildningen­ till Vasa. Sådana finner man säkert – men det finns också säkert funktionella och verksamhetsmässiga orsaker att samla all svenskspråkig akademisk utbildning i Åbo. Allt beror på perspektivet. Jakobstadsregionen är en av de starkaste finlandssvenska regionerna och Jakobstad den ­största staden i Finland med svenskspråkig majo­ritet. Att ÅA frånser allt detta och det kunskaps­kapital som ligger i den sextioåriga förankringen barnträdgårdslärarutbildningen har i Jakobstad är beklämmande. Nedmonteringen av vården är det mest kusliga kapitlet i den här berättelsen. Det finns en logik i att koncentrera verklig tung och expertiskrävande­ vård på några centrala enheter, att tvinga med­borgare till långa resor för mer rutinmässiga åtgärder är tecken på överdriven effektivitetsnit och förakt för människor i det som ur ett centralorts­perspektiv ser ut som periferi. Nu behövs eniga och starka reaktioner mot ­centraliseringsiver och förödande lönsamhetstänk. Annars får sista man släcka ljuset.