Den tycks inte försvinna. Den minskar litet, den ändrar hela tiden form, den digitaliseras. Men vi tycks inte slippa mobbningen. Det låter gammalmodigt, men det är säkert helt på sin plats att temat när skolfreden i år utlystes för tjugosjätte gången var "Alla är lika värdefulla". Tanken är att vi alla är olika och att det ska ses som en rikedom. Tanken är också att det inte ska leda till mobbning. Mobbningen i skolan är hemsk, och den är väl undersökt. Man har en god bild av vem som mobbar, vem som blir mobbad, vilka som aktivt eller passivt ser på, varför och med vilken effekt. Effekten kan vara förödande på individnivå, och hämma en persons utveckling långt in i vuxen ålder. Effekten kan vara förödande för fler än den mobbade också, många av västvärldens skolskjutningar har utförts av mobbningens offer. Att mobbningens mekanismer är välkända gör att man kan göra någonting åt den. Det görs. Inte minst KiVa Skola-modellen har visat sig vara lyckad, och uppfinningen från Åbo universitet har också exporterats. Det goda med KiVa är att det inte bara handlar om att försöka förändra attityder, utan att programmet innehåller konkreta åtgärder. En viktig aspekt är att fokus ligger på alla, inte bara på mobbarna och deras offer. Åskådarna har en avgörande betydelse i mobbningens vara eller inte vara, och det tar KiVa fasta på. KiVa har nu funnits i tio år, och är kanske en av orsakerna till att mobbningen faktiskt har minskat. Antimobbningsarbetet har dessutom spridit sig till daghemmen. I år var det premiär för utlysning av dagisfred, och det gjordes bland annat på Folkhälsans daghem i Vasa och Trollebo daghem i Närpes. Det betyder inte att daghemmen inte har förebyggt mobbning tidigare, men det påminner om att arbetet är lika viktigt på den här nivån. Och det gäller inte bara att förhindra att barn blir mobbade. Eller som föreståndaren för Folkhälsans dagis, Mia Karvonen, säger till Yle: – Jag tror att vi är med och bygger grunden för bra social kompetens. Vi lär oss hur vi ska vara tillsammans. Det bådar gott för framtidens arbetsliv, och fritid för den delen. Arbetsplatsmobbning är ju inte heller ett okänt begrepp i dagens Finland. Men lyckade antimobbningsprojekt i all ära, de är inte allt. Risken finns att föräldrarna tror att det därmed är fixat, att skolan tar mobbningen i sina kompetenta händer. Fast den förekommer lika mycket utanför skoltid. Risken är också att skolorna gärna tar mobbningen i sina egna kompetenta händer, så att det ser bra ut utåt. Fler måste bry sig och tala om mobbningen, inte minst bör förstås lärare och föräldrar ha en aktiv dialog. Också polisen borde bry sig, vilket de i och för sig gör. Där kommer vi in på en aktuell debatt som förts med anledning av skolfreden – kriminalisering av mobbningen. Mobbningens handlingar får inte förminskas bara för att de sker i skolan, säger en del. Det får de inte. Just därför ska polisen, sociala myndigheter, föräldrarna och andra än skolan lägga sig i mobbningen. Men mobbningen behöver inte kriminaliseras. Det är redan brottsligt att under hot ta en annans mobiltelefon – det kallas rån – eller att slå någon annan – det kallas misshandel. En medvetenhet om det här borde uppnås, samtidigt som man utför det viktiga antimobbningsarbetet. Det är inte bara skolan som inte accepterar mobbningen, det är hela samhället. Det är det som bör vara budskapet. Samtidigt måste man förstås notera att enstaka gräl och till och med slagsmål på skolgården inte är mobbning. Helt svartvit är den här verkligheten inte. Eventuella straffrättsliga följder är inte det viktiga, och de har givetvis att göra med förövarens ålder. Men förr eller senare kan mobbaren råka ut för verkligt otrevliga straffrättsliga följder, om ingen påtalat de brottsliga handlingarna och åldern för fängelsestraff plötsligt är inne. Det låter drastiskt att tala om fängelse i samma mening som mobbning. Men depression, självmord och skolskjutningar är också drastiska.