Två teser: 1) Man ska kunna leva på sin lön. 2) Arbetet kostar för mycket i Finland. Företagen måste kunna avvika från avtalslöner för att kunna anställa unga. De här teserna är svåra att jämka samman. Diskussionen om sänkta ingångslöner blossar upp med jämna mellanrum. Nu senast har Arbets- och näringsministeriets kanslichef Jari Gustafsson­ i en intervju för Kauppalehti sagt att lönerna i Finland är för höga i relation till produktiviteten, och sagt att löner som mera bestäms av marknads­villkor kombinerat med inkomstöverföringar som stöder lågavlönade skulle leda till mindre löne­skillnader och bättre sysselsättning. Också representanter för näringslivscentralen EK och riksdagsledamot Juhana Vartiainen (Saml) har vädrat liknande tankar. I veckan tog både statsminister Juha Sipilä (C) och finansminister Petteri Orpo (Saml) avstånd från tanken på en lönerea. Också Sannfinländarna säger nej, och att man ­säger nej med mycket stora bokstäver i Vänster­förbundet och inom facket är uppenbart. Därmed är det ändå inte säkert att idén har skjutits ned. En politikers nej kan plötsligt bli ja. Det är lätt att se förslaget om – ytterligare – sänkta­ löner i de lägsta inkomstklasserna som absurt.­ De lägst betalda heltidsjobben i dag ligger på storleksordningen 1 600 euro, och med de boende­kostnader vi har i dag är det uppenbart att man inte kan leva på den lönen. Mycket riktigt lyfter 60 procent av dem som bor i hyreslägenhet i Finland redan nu bostadsbidrag. Så talar också Jari Gustafsson om marknads­mässiga löner kombinerat med inkomstöver­föringar. ”Inkomstöverföringar” är en snårskog av bidrag och ersättningar, förknippade med ett stort mått byråkrati. Och fortfarande, om man efter en rad av år med minskade eller i alla fal inte indexjusterade bidrag­ skulle gå in för en stödnivå som på ett rimligt sätt fyller gapet mellan skambud till lön och en uthärdlig inkomstnivå, kommer nästa ryggmärgs­reflex: Det här är ett smart sätt för arbetsgivarna att ­komma billigt undan och låta samhället betala. Den misstanken finns det också fog för. Ändå ska man kanske stanna till och tänka till lite­ djupare innan man kastar ut barnet med bad­vattnet. Torbjörn Kevin, pensionerad chefredaktör för Åbo Underrättelser, är inte rädd att svära i kyrkan, och vågar tänka mot strömmen i en HBL-krönika (21.8). Här är kärnan i det Kevinska resonemanget: Det svåra med arbetslösheten är att den så djupt berör vår mänskliga önskan att leva ett drägligt liv. ”Men arbetslösheten är också en samhällsterm och är i den meningen ett utslag för en misslyckad prissättning på arbetsmarknaden. En betydande del av vår arbetslöshet försvinner inte den dag ekonomin återgår till livet före 2008 (vilket den knappast gör). Digitaliseringen och globaliseringen har på ett grundläggande sätt förändrat också arbets­marknaden. Klyftan mellan kunniga och icke-kunniga vidgas.” (Kursiveringen är Kevins.) Han fortsätter obönhörligt: ”Och då gäller detta:­ Om arbetsmarknaden inte kan svälja alla arbetssökande faller de bort som är fel prissatta”. Kursiveringen är igen Kevins, och meningen följs av ett ­lakoniskt konstaterande: ”Att säga detta är inte­ ­cynism”. Det bjuder kanske lite emot, men tyvärr har Kevin­ förmodligen rätt i sin analys. Världen är öppen och jobben rymmer dit de kan göras till lägsta pris. Samtidigt slukar digitalisering och robotar andra jobb. Den lokala eller ­nationella arbetsmarknaden finns inte längre, eller, jo den finns – men är inte längre fri att sätta löner och priser. Vi har öppnat Pandoras ask och kan inte längre stänga den. Samtidigt finns det jobb som borde göras och ungdomar som borde komma in i arbetslivet men där marknaden sätter priset på arbete så att de här två behoven inte möts. I den bästa av världar skulle arbetsgivaren möta ointresset att ta vissa jobb med att höja lönen. Men som Kevin slår fast, ”företag som anställer gör det per kalkyl, inte för att man har ett gott hjärta”. Det fanns en tid när tillstånd av arbetslöshet var ett övergående fenomen, en svacka i konjunkturen­ som man skulle överbrygga med välfärdsstatens skyddsnät. ”Det nya jobbet ansågs ligga bakom hörnet. Välfärdsstaten hade en kort tid att över­brygga.” Det börjar, som Kevin skriver, kännas för länge sedan. 2010-talets arbetslöshet kräver 2010-talets skyddsnät. Det kräver, för att fortsätta citera Kevin, att vi återför den sociala tryggheten till ritbordet. På det ritbordet ska vi modigt skissa på helt nya lösningar. Dagens skyddsnät är ett grovmaskigt lappverk med stora glipor. Dessutom innehåller vårt system rader av flitfällor som lockar till att tacka nej till speciellt korta påhugg och inhopp. Det ska aldrig vara olönsamt att arbeta. Och där lönen är för låg för en rimlig levnadsstandard ­måste samhället träda till. Vi måste komma till skott med någon form av medborgarlön. Dyrt, måhända – men med säkerhet ändlöst mycket billigare än att stora delar av en generation inte kommer in i arbetslivet.