För en dryg vecka sedan briserade en bomb i Jakobstad när Åbo Akademis styrelse fredagen den 19 beslutade om att barnträdgårdslärarutbildningen ska flyttas från Jakobstad till Vasa. I Jakobstad var man föga förvånande upprörd. Upprördheten handlade inte bara om vad man beslutat utan också – och kanske ännu mer – om hur processen gått till.’ Åbo Akademis rektor Mikko Hupa sade efteråt att man förde ”många ingående diskussioner” med fullmäktigeordförande Anna-Maja Henriksson och styrelseordförande Peter Boström. I lördagens ÖT betecknar Anna-Maja Henriksson, med en dubbelroll som fullmäktigeordförande i Jakobstad och ordförande för SFP, Hupas beskrivning av processen som förvånande och efterlyser en riktig dialog. ”Vi har tydligen olika uppfattning om vad en ingående diskussion är”, säger hon i artikeln. Henriksson berättar om ett informellt lunchmöte hon hade i juli med Mikko Hupa och Marianne Stenius, ordförande för ÅA:s styrelse. Då lunchen var äten hade Hupa och Stenius ytterligare en sak de ville upplysa Henriksson om – planerna på att flytta undervisningen till Vasa. Henriksson sade redan då att hon inte kan accep­tera flytten och tänker göra allt för att övertyga dem om att det inte är ett klokt beslut. Kort därefter, den 8 juli, fick Åbo Akademi ett brev författat av Henriksson, stadsstyrelsens ordförande Peter Boström (SFP) och stadsdirektör Kristina Stenman. Något svar på sitt brev fick de aldrig, och då Anna-Maja Henriksson fått nys om när mötet skulle hållas fick hon nöja sig med ett kort samtal med Stenius strax innan mötet började på fredagsmorgonen. Så här sammanfattar Henriksson sin syn: ”Frågan har helt enkelt inte diskuterats ingående. Nu om någonsin vore det dags för den dialog som vi har efterlyst. Jag ser fram emot att rektor Hupa nu visar intresse för en grundlig diskussion runt samma bord. Det handlar om en viktig och stor fråga.” Det borde ju inte finnas särskilt mycket att invända mot den synen – eller? Artikeln i lördagens ÖT, liksom vår tidigare bevakning av frågan, har väckt livlig debatt. I skrivande stund vid middagstid på måndagen fanns det 57 kommentarer till artikeln. Åsikterna går som vanligt isär, men påfallande många är kritiska till Henrikssons försvar för Jakobstadsenheten. Henriksson anklagas för att tala för sin sjuka mor och att inte se till helheten. Henrikssons dubbelroll kan tveklöst ses som ett problem. Som fullmäktigeordförande i Jakobstad är det rentav hennes plikt att göra sitt allt för stadens bästa. Som SFP-ordförande måste hon se till helheten. Men finns där verkligen en motsättning? Är man en objektiv försvarare av helheten om man talar för en flytt från Jakobstad till Vasa och inskränkt lokalpatriot om man vill ha utbildningen kvar? Inte nödvändigtvis. Helhetssyn handlar också om att se till att det finns kvar akademisk utbildning i en viktig svenskspråkig stad som Jakobstad. Vänder man bara lite grann på steken kan man ur ett effektivitets- och synergiperspektiv hävda att Åbo Akademis etablering i Vasa var ett fatalt misstag som undergräver verksamhetsförutsättningarna för akademin vid Auras stränder. Så tänker ändå ingen? Men i Vasa tänker man gärna i sådana spår om Jakobstad, och nu har ÅA:s styrelse gett den synen legitimitet. Oavsett innehållet i beslutet får Åbo Akademi inga stilpoäng för sättet man tagit beslutet. Hade inte Anna-Maja Henriksson råkat invitera Mikko Hupa till en lunch hade hon kanske aldrig fått den informella förhandsinformationen. Och får man tro Henriksson och Boström – och vi har svårt att se varför man skulle misstro dem – är det väldigt svårt att förstå rektor Hupas historieskrivning om ”många ingående diskussioner”. Beslutet har också försvarats med att Åbo Akademi bara verkställer ett önskemål från högre statlig instans. Det väcker frågan om vart principen om högskolornas autonomi tagit vägen.