”Ingen dag utan en rad” – det är livsdevisen för professorn och historieforskaren vars nya dagboksvolym ges ut lagom till födelsedagen.
Matti Klinge öppnar dörren till den tillfälliga lägenheten i centrala Helsingfors där han och hustrun är inhysta medan deras lägenhet renoveras. Det svåraste för historieforskaren var att tillfälligt skiljas från de tusentals böckerna som han kallar ”mina vänner på hyllan”.
På bordet ligger franska Le Monde som han har prenumererat på i över 40 år och som tillsammans med Frankfurter Allgemeine ger honom veckans samhällsanalys. Han är iklädd ljusa byxor och en ljus linnekavaj och meddelar att vi inte behöver ta av oss skorna inomhus.
– Det där med att klä sig snyggt var något som jag lärde mig redan i barndomen. Då fick jag lära mig att pressa mina byxor, blanka skorna, kamma håret och se till att naglarna var snygga. Det förväntades av pojkar på den tiden, säger Klinge.
Men trots att han är känd för sin korrekta stil så vill han inte göra någon sak av det.
– Det handlar mer om hållningen, hur man bär kläderna. Mina kläder är inte alls särskilt fina, vi lever ett intressant men enkelt liv.
Och kanske är det just därför han valt att stanna kvar i Helsingfors under största delen av sitt liv, med undantag av två år vid Sorbonneuniversitetet i Paris, trots jobberbjudanden från utlandet.
– Livet här har varit tillräckligt innehållsrikt, säger han.
Sin åttionde födelsedag tänker han inte fira, men hans dagbok ”Palmyran rauniot” utkommer på finska lagom till födelsedagen. Han har publicerat ett sextiotal böcker – både historiska skildringar, memoarer, essä- och dagboksvolymer – och inspirationen verkar inte sina.
– Jag har skrivit böcker på båda språken i ett försök att göra mitt för att sprida en djupare kunskap om Finland, säger han.
Trots debatten om ett hårdare språkklimat och hoten mot svenskan tror Klinge att största delen av de finskspråkiga inte har någonting alls emot svenskspråkiga.
– Man besvärar sig bara inte med att gå över från att passivt stöda svenskan till att aktivt göra det. En mycket stor del av föräldrarna i blandäktenskap placerar sina barn i svenska skolor, och det visar väl att de högaktar svenskan. Man kanske bara inte vill bli kategoriserad som finlandssvensk, svenska folkpartist eller placerad i andra grupperingar.
Klinge har främst ägnat sig åt nyare finländsk idéhistoria och finländsk nationell identitet. I flyktingkrisen har Finland haft en hård linje, trots att den egna krigshistorien fortfarande är ett blödande sår för många. Men inställningen i flyktingkrisen kanske inte bottnar i historielöshet, utan tvärtom i en alltför stark förankring i historien, säger Klinge.
– Man tänker att vi har gjort vårt, att vi skötte vår flyktingkris när vi efter kriget beredde plats för 400 000 karelare. Det är ingen giltig orsak men det är en förklaring.
Hans positiva Rysslandsbild har inte tagit skada av den senaste tidens vändningar och han stöder Rysslands annektering av Krim. Krim hör till Ryssland och Krimborna har alltid upplevt sig som ryssar, säger han.
– Chrusjtjov bestämde sig en vacker dag att utan folkomröstning flytta Krim från den ryska federationen till den ukrainska. Varför skulle Ryssland inte ha utnyttjat möjligheten att rätta till gränsen? Att Putin kunnat inskränka yttrandefriheten i landet utan större protester beror på att landets befolkning fortfarande ser honom som en räddare efter Jeltsin som körde landet i botten, säger Klinge.
– De flesta människor är inte så intresserade av åsiktsfrihet utan vill leva ett normalt liv. Det är kanske en cynisk men sanningsenlig bild av samhället, framför allt i Ryssland och Turkiet. Det är ett högt och tråkigt pris att betala, men samhällsfriden är också en oerhört viktig sak.
Under intervjun försöker reportern hålla tungan rätt i mun och nia i stället för att dua – en annan sak som utöver kläderna förknippats med Klinge. På frågan om varför niandet är så viktigt skrattar han till.
– Jag är nog inte så strikt och rigorös i sådana här sammanhang som man velat påskriva, säger han.
Han påminner ändå om att niandet är det normala i största delen av Europa, till exempel i Frankrike, Tyskland och Ryssland.
– Svenskarna har lärt finländarna att dua och finländarna har lärt det vidare till estländarna, men utan oss går estländarna tillbaka till att nia. Jag är inte alls ”ni” med alla människor, men niande är artigt och snyggt tills man stadfäster ett närmare förhållande.