Det blir också i år överskridningar för social- och hälsovården i Karleby. Nämnden äskar om ett tilläggsanslag på 7,3 miljoner. Det är ungefär i nivå med vad överskridningarna varit de senaste åren. Under flera år har stadsfullmäktige gett stränga förmaningar under budgetdebatten. Budskapet har varit att alla sektorer ska klara sig inom sina budgetramar. För social- och hälsovården har det visats sig vara en oöverstiglig uppgift. Till denna situation har flera faktorer bidragit. En faktor är att befolkningen växer. Det ställer förstås krav på serviceproduktionen. Fler personer har rätt till den service som finns, och som till en väsentlig del är lagstadgad. Kraven ökar varje år. I den situationen är det svårt att hålla sig till en budget som inte beaktar denna tillväxt. Å andra sidan brukar i fullmäktigesalen påpekas att undersökningar visar att Karlebyborna är nöjda­ med den service som erbjuds. I samma andetag antyds att det går att sänka nivån och därmed få ner kostnaderna. Förslag som innebär försämrad­ service leder förstås alltid till protester. Ned­skärningarna ses som orättvisa och missriktade. Prognoserna ser alltså i år ut som i fjol. Sannolikt kan man få en lite mindre överskridning med sparåtgärder under slutet av året. Men faktum kvarstår att det blir en betydande överskridning också i år. Stadsfullmäktige har knappast heller något alternativ. Tilläggsanslag måste godkännas. Det blir intressant att se om kostnaderna för ­social- och hälsovården fås ner i samband med att landskapen ta över ansvaret. Regeringen har som mål att spara miljarder på vårdreformen. Effektivisering kan kanske bidra med en del, men de stora­ pengarna sparas genom att man sänker service­nivån. Det gör ont för många som vant sig med en högre nivå. Vi kan inte räkna med att allting fortsätter som förut. Landskapsreformen lider troligen en prestige­förlust. Invånarna får mindre service och tvingas betala mera för den. De som väljs in i landskapsfullmäktige får ­sannolikt ta stöten då folkstormarna tornar upp. Men i praktiken har de rätt liten makt att påverka de ­stora linjerna. Finansieringen av vården kommer via staten och det är där som den egentliga makten bor. Statsmakten bestämmer i praktiken nivån på vården. Frågan är ändå om vad man lyckas spara i slut­ändan. Våra stora reformer brukar ha en tendens att flytta kostnaderna från ett ställe till ett annat. Vi får räkna med att andelen äldre ökar i sam­hället och att det kräver mera också av samhället. För tillfället styrs beslutsfattarna av en uppfattning att människor ska bo hemma så länge som möjligt. På så sätt kan man minska på antalet anstaltsplatser. Tanken är ur många synvinklar ädel. Men det får inte vara enda linjen. Tiderna har förändrats. Det är ovanligare med flera generationer under ­samma tak. Att grannar har uppsyn över varandra ­lyckas sämre än tidigare. Ensamheten och otryggheten är närvarande för många äldre som bor kvar i sina hem. För anhöriga är tryggheten en viktig del. Om man minskar radikalt på effektiverat stödboende flyttar man en större del av belastningen på sjukvården. Vi är igen i en situation att vi flyttar kostnaderna från ett ställe till ett annat.