Sverige har efter en paus på flera år igen trupper på Gotland och planerar att permanenta och utöka den militära närvaron på den strategisk viktiga ön. Strategiskt sett är Åland minst lika viktigt, men Fredens öar förblir Fredens öar också framöver. Åland är en demilitariserad zon. Så har det varit i princip sedan Krimkriget. Vid Parisfreden 1856 slog man fast att militära installationer inte får anläggs på öarna, och det här tog man också fasta på i Konventionen om icke-befästande och neutralisering av Ålandsöarna 1921, ett nytt avtal mellan Finland och Sovjetunionen 1940 och i fredsfördraget i Paris 1947. Märk den lilla formuleringen ”I princip”. Fredens öar har varit fredens öar vid alla tidpunkter utom då det rått krig. Signatärmakterna England och Frankrike lät sin allierade Ryssland befästa Åland under första världskriget och inte heller andra världskriget passerade oförmärkt i arkipelagen. Bland annat utförde den tyska flottans stolthet, slagskeppet ”Tirpiz” sitt allra första uppdrag med Åland som tillfällig bas hösten 1941. Om världsläget tillspetsas igen kan vi vara säkra på en militär kapplöpning till Åland. Demilitariseringen är alla avtal till trots en meningslös paragraf om det blir krig. Det har blivit allt vanligare att ifrågasätta hela demilitariseringen. Senast är det försvarsminister Jussi Niinistö (Sannf) som stuckit ut hakan. Han sade i Yles tv-program Morgonettan i lördags att han tror att det någon gång i framtiden kan bli aktuellt att diskutera demilitariseringen av Åland i samband med försvarssamarbetet med Sverige. Märkväl ”tror”, ”någon gång i framtiden” och ”kan bli aktuellt” – ganska många reservationer alltså. Efteråt har han förklarat sig ytterligare. Tisdagens HBL citerar hans blogg där han säger att han blev tillfrågad och svarade som han tänker ”vilket väcker protester på Åland och i oppositionen”. Till dem som reagerade hör den åländske riksdagsledamoten Mats Löfström. I ett pressmeddelande säger han att ”det här är onödiga uttalanden som bara skadar förtroendet mellan regeringen och Åland eftersom man kan tolka det som att regeringen och Finland inte helhjärtat står bakom Ålands demilitarisering”. Löfström anser det är ”onödigt, och snarare kontraproduktivt, att problematisera demilitariseringen som politisk fråga”. Jussi Niinistö talar alltså om att diskutera frågan med Sverige. Det bör man göra, ska Finland och Sverige bedriva försvarssamarbete är Åland av central betydelse. Däremot kan man i de samtalen bara föra en principdiskussion om demilitariseringen; den frågan är fortfarande i händerna på signitärmakterna från 1921 – och till dem hör också Ryssland. Att ensidigt säga upp konventionen från det året vore en oerhörd provokation. Såväl försvarsminister Niinistös utspel som de nymornade reaktionerna på detsamma är en smula förvånande. Niinistö tänkte i exakt samma banor i en intervju för Lännen Medias tidningar i fjol sommar (30/7) och sade då att Finland försummat Åland och att ”läget i Östersjön har förändrats så det finns orsak att se över hur Åland ska försvaras”. Han sade också att Finland ”förbereder sig på att Åland kan ockuperas”. Det har man alltid gjort, allt annat vore ett tjänstefel av dem som ansvarar för försvarsstabens strategiska planering. I de åländska reaktionerna skymtar en lite blåögd föreställning om att demilitariseringen i sig kunde hålla öarna utanför en konflikt. Personer med insikt i försvarsfrågor uppger att många av de manövrar försvaret genomför i vår skärgård i själva verket handlar om förberedelser för att besätta Åland. I fjol väckte uppgifter om en rysk manöver med samma mål stor uppmärksamhet, och den svenska försvarsexperten Mikael Holmström hävdar i en bok att också Sverige haft konkreta planer på hur man ska besätta Åland. Allt det här visar på att Åland fortfarande är av stor strategisk betydelse. Försvarsministerns uttalande smakar ändå mera som poängplockning än politisk realism. Mycket riktigt avfärdade statsminister Juha Sipilä (C) på tisdag kväll diskussionen som Niinistös privata funderingar. Inte ens en försvarsminister har full insyn i Försvarsmaktens strategiska planer, men Niinistö borde lita på sina generaler i stället för att bolla med orealistiska visioner.