Lärarna ska från och med nästa år inte längre ­tala om flickor och pojkar, utan tilltala eleverna vid ­sina namn. Se där en nyhet som väckte känslor och ­skapade en mindre storm på sociala medier i tisdags. En av dem som drogs med i stormen var utrikesministern och partiordföranden Timo Soini (Sannf), som i sin blogg rör till med besked. ”Humbugen frodas. Vad jag skulle anse om Utbildningsstyrelsens direktiv eller borde man alls anse ­något om dem? Pojkar skulle inte få kallas pojkar och flickor inte flickor. Bara vid förnamn. O tider, o seder. Hallå, går hissen ända upp i er byggnad?” (Den sista meningen i fri tolkning.) Soini har uppenbarligen tagit fasta på hur Helsingin Sanomat slår upp saken i sin fredagsbilaga Nyt (14/10), som rubricerar sin nyhet om den jämställdhetsplan för grundskolan som Utbildningsstyrelsen utfärdat på just den här biten. • Det är bara en liten bit av en väl genomtänkt och ambitiös jämställdhetsplan. • Det står ingenstans att läraren inte skulle få ­tala om flickor och pojkar. Det handlar om att ­lärare kunde tilltala barnen med förnamn, i stället för att bruka gruppbenämningarna ”flickor” eller ”­pojkar” – märkväl ”gruppbeteckningar”. • Det är inget direktiv, utan som direktören för allmänbildande utbildning och ­småbarnspedagogik vid utbildningsstyrelsen, Jorma Kauppinen säger på svenska Yles webbplats, en guide avsedd som ett hjälpmedel för lärare, så att de ska kunna ­fundera över hur jämställdheten kunde bli bättre. ”Här finns en viktig fråga i bakgrunden, men det viktiga är inte om man i skolan talar om flickor eller pojkar. Skolan har sitt eget uppdrag i att främja jämställdheten. Men nu tror folk att det rör sig om bestämmelser. Och det stämmer inte”, säger Kauppinen. • Rapporten är ingen nyhet, den avgavs redan i fjol. En snabb genomläsning av de drygt 80 sidorna ger vid handen att arbetsgruppen bakom rapporten gjort ett gott arbete och tagit sitt uppdrag på allvar. Sektor för sektor, fråga för fråga granskar man skolan ur ett genusperspektiv, ser fällor, faror och utmaningar och kommer med konstruktiva förslag för en jämställd skola. Därför är det beklämmande att landets största tidning förfaller till totalt undermålig journalistik som den i Nyt-bilagan – låt ­vara att man försöker reparera skadan med en ny artikel (18/10) där man rättar till missförstånden och låter undervisningsrådet Susanna Elo förklara vad det egentligen handlar om. Men då var skadan redan skedd. Timo Sini var inte ensam. De snabba ­reaktionerna på sociala medier var många, gemensamt för den var att ingen besvärat sig att ta reda på fakta eller än mindre att läsa rapporten. Sebastian Tynkkynen, ordförande för de sannfinländska ungdomarna, kallar rapporten för feministisk propaganda. En organisation som kallar sig Miesten tasa-arvo ry dömer ut den som ”verkligt under­målig, vinklad och full med fel och lögner”. Man kan ju fråga sig huruvida om någon av dem som gjort dessa ryggmärgsreaktioner bemödat sig om att alls läsa rapporten och om svaret är ja hur de egentligen tänker. Det är ingenting revolutionerande rapporten kommer med, bara nyktra iakttagelser, sunda slutsatser och goda förslag för hur man kan förbättra situationen. Rapporten refererades mer detaljerat i en ­kolumn av Sofie Stara i torsdagens ÖT. Frågan återstår hur det kunde gå så här snett. Att professionella populister som Soini eller Tynkkynen, för att inte tala om glada amatörer i ­sociala medier, mer eller mindre oavsiktligt missförstår vad de läser eller inte bryr sig om att gå ­bakom rubrikerna är en sak. Man skulle dock förvänta sig att den som är politices magister, utrikesminister och ­partiordförande kan läsa innantill och referera det han läst utan att vinkla det för att hämta billiga politiska poäng. Men Soini förblir Soini också som minister. Det verkliga underbetyget går ändå till Helsingin Sanomat. Att skapa rubriker på en lösryckt mening är inte kvalitetsjournalistik. Hela rapporten kan läsas här.