En av de mest centrala principerna i journalistreglerna är att avgörandet om innehållet i informationsförmedlingen inte får överlåtas på någon utanför redaktionen.
Journalister har alltså rätt och skyldighet att avvisa påtryckningar eller löften som syftar till att styra, förhindra eller begränsa informationsförmedlingen.
En etisk princip som är ren och rak samtidigt som den är svårövervakad. Opinionsnämnden för massmedier kan omöjligen fastslå att ansvariga utgivarens beslut om icke-publicering i en viss fråga baserar sig på politisk påtryckning.
Därför har vi ingen instans som har makt och myndighet att identifiera maktens mediala knähundar.
Just det här problemet har ställts på sin spets i följetongen kring statsminister Juha Sipiläs (C) förhållande till Yle. Ansvariga utgivaren Atte Jääskeläinen hävdar att han inte har gett efter för påtryckning medan en hel rad av Yle-reportrar vittnar om en olycklig, publicistisk utveckling under de senaste åren.
Riikka Uosukainen, Baba Lybeck och Pekka Ervasti är några av dem. Enligt den före detta politiska reportern Pekka Ervasti har artiklar lagts på hyllan och varningar utdelats till reportrar i exceptionellt stor omfattning under regeringen Sipiläs tid (Maaseudun Tulevaisuus 1.12).
Ervasti fick själv sparken för något år sedan efter att han hade skrivit kritiskt om Juha Sipiläs politiska kunnande, hälsa och ekonomiska bindningar. Alltså finns det en hel del indicier om att Yle-ledningen på senare år inte har klarat av att hålla distans till den hand som föder den.
Det såg vi tittare i princip redan då statsminister Juha Sipilä på hösten 2015 lyckades utverka tid för ett direktsänt tv-tal till folket. Före det hade landets statsministrar framträtt i direktsända tv-tal endast under exceptionellt dramatiska förhållanden.
Yles public service-uppdrag innebär inte en roll som megafon för makten. Tvärtom påbjuder journalistetiken och public service-rollen en granskning av makten.
Det rätta greppet hade alltså varit att sätta statsministern i studion, framför en reporter. Sipilä kunde ha framfört sitt budskap, kontrat med svar på reporterns följdfrågor.
A-studios redaktör Susanne Päivärinta har erhållit stor tittarrespons för att hon på torsdagskvällen ställde sin egen chef Atte Jääskeläinen mot väggen i Sipiläskandalen. Päivärinta frågade bland annat varför vissa planerade inslag om Sipilä hade stoppats och varför hon själv beordrades att låta bli att berätta för tittarna att statsministern hade inhiberat sin medverkan i tv-studion.
Jääskeläinen lyckades till en del på ett principiellt plan motivera sina publicistiska beslut. Bland annat är det sant att Yle har en enormt stor genomslagskraft och att mediala drev ibland tenderar att få en fjäder till en höna.
Men den här gången handlade det inte om fjädrar. Det handlade om landets statsminister, hans eventuella jäv i Terrafameärendet och att statsministern i någon form av känslostorm har bombarderat en enskild journalist med e-post som han har erhållit i förtroende av landets medborgare.
A-studio är förövrigt ett av de få aktualitetsmagasin som Yle har kvar efter att bolaget för ett år sedan överraskande och utan närmare förklaring satte lapp på luckan för Aktuella tvåans del.
Skillnaden mellan de båda programformerna är enorm. Medan A-studio ger beslutsfattarna en synlig plattform hade Aktuella tvåan ett kritiskt granskande perspektiv.
Susanne Päivärinta löper nu risk att bli prickad för illojalitet mot arbetsgivaren då hon egentligen vore värd beröm för att hon har försökt rädda vad som räddas kan av Yles trovärdighet som publicistiskt organ.
Riksdagsledamot Mats Nylund (SFP) skriver i en kolumn härintill att vi närmar oss en konstitutionell kris och att vi snart befinner oss i samma situation som Polen och Ungern.
Men kan säga att Nylund har rätt i fler än en bemärkelse. I Polen och Ungern är det också statsmakten som kontrollerar massmedia.
Är det så vi ska ha det? Svar nej.
Opinion
3.12.2016
Trovärdigheten för Yle är i fara
I Polen och Ungern är det statsmakten som kontrollerar massmedia. Är det så vi ska ha det?