De språkliga rättigheterna måste tryggas.

Men hur? Det är fortsättningsvis öppet.

Onsdagens beslut i grundlagsutskottet ger inte anledning till några högljudda och definitiva jubelrop gällande Vasa centralsjukhus framtida status. Men beslutet innebär inte heller att det enda som återstår är uppgivna verop.

Den intensiva debatten kring jouren har uppenbarligen luckrat upp terrängen sedan slaget om Karlebys orientering utkämpades. Det a­bsoluta i det förra grundlagsutskottets beslut i Karleby­frågan – att den lösning som bäst tryggar de språkliga rättigheterna måste väljas – har nu reducerats till att de språkliga rättigheterna måste tryggas.

Något annat kunde ett grundlagsutskott rimligen inte komma fram till, eftersom vi har en grundlag som fastslår att det finns två jämställda nationalspråk. En lätt ironisk sammanfattning av grundlagsutskottets tankemöda kunde därför bli att grundlagsutskottet kommit fram till att det finns en grundlag.

Men det är en onödigt slängig och elak formulering när det gäller en process som enligt de inblandade varit väldigt tung, på grund av de starka och motstridiga åsikter som finns i frågan. Den har dessutom genomförts under tidspress.
I ett skede såg det ut som om grundlags­utskottet skulle bli tvunget att rösta. Det hade varit högst anmärknings­värt. Men till slut föddes ett en­hälligt beslut om att regeringens förslag till jourlag int­e kan godkännas rakt av. Och att det inte duger med mindre än lag när svenskspråkiga patienters språkliga rättigheter ska tryggas.

Alternativet någon typ av överenskommelse ino­m Åbo universitetssjukhus upptagningsområde fick alltså tummen ner.

Två alternativ har utkristalliserat sig.

Antingen måste sjukhuset i Seinäjoki kunna p­åvisa att det i praktiken förmår betjäna också svenskspråkiga patienter. Eller så bör man gå in för den 12+1 lösning som Vasa lanserat.

Grundlagsutskottet säger – enhälligt – att det s­enare alternativet är det bästa med tanke på de språkliga rättigheterna. Många av de experter utskottet hört anser också att det är den bästa lösningen. Sjukhuset i Seinäjoki berövas ingenting och sifferkombinationen 12+ 1 signalerar tydligt att Vasa är ett undantagsfall som övriga sjukhus som önskar omfattande jour inte kan åberopa som s­ådant.

Men den enhälliga formuleringen om att 12+1 är bäst för de språkliga rättigheterna säger tyvär­r ingen­ting om vilken vikt som dessa språkliga rättig­heter ges i förhållande till övriga rättigheter. För språkmajoriteten tenderar språkliga rättig­heter att framstå som specialrättigheter, inte som de grundläggande rättigheter de är.

Men än en gång:

Vari ligger ekonomin och förnuftet i att bygga upp någonting i stort sett från scratch på en ny ort när det redan existerar på en annan ort? En ort där förutsättningarna för detta något – en f­ungerande två- och mångspråkighet – är så mycket gynn­sammare?

För i Vasa finns också en växande kompetens g­ällande vård av människor som inte har vare sig finsk­a eller svenska som modersmål. Öster­botten har så länge tagit emot kvotflyktingar, arbetskraftsinvandrare och asylsökande att det blivit den natur­liga följden. I staden talas ett 60-tal språk. Via tolkcentralen är det möjligt att få tolkning av om inte precis alla så åtminstone många av dem.

Nu ankommer det på omsorgsminister Juha R­ehula ( C) att omformulera regeringens lagförslag. Det föreläggs sedan riksdagens social- och hälsovårds­utskott, med socialdemokraten Tuula Haatainen som ordförande och Centerns Hanna­kaisa Heikkinen som vice.

Den heta potatisen kastas vidare.

Understatssekreterare Tuomas Pöysti, huvudarkitekten bakom vårdreformen, har sagt att 12+1-lösningen inte blir nämnvärd dyrare än 12-lösningen. Det är ett argument som, vid sidan av alla övriga argument för 12+1, borde väga tungt för de representanter för regeringspartierna som väljer att i första hand se vårdreformen som en sparkur.

Nu är det tid att avblåsa stridigheterna, modifiera lagförslaget och äntligen ro 12+1 i hamn.