• Myrbacka 2002
• Jokela 2007
• Kauhajoki 2008.

Den 11 oktober 2002 dödades sju människor, bland dem gärningsmannen själv, då en ung man sprängde en bomb i köpcentret Myyrmanni i Helsingforsförorten Myrbacka.

Den 7 november 2007 dödades nio personer, bland dem gärningsmannen själv, då en ung man öppnade eld och sköt omkring sig i Jokela skolcentrum i Tusby.

Den september 2008 dödades 11 personer, bland dem gärningsmannen själv, då en ung man öppnade eld och sköt omkring sig i en yrkeshögskola i Kauhajoki.

Till de orterna kan vi nu, trots skillnader i de yttre omständigheterna tillfoga ytterligare en:

• Imatra 2016.

Tre uppenbart slumpvis utvalda, oskyldiga människor skjuts ned på öppen gata, tre kvinnor dödas kallblodigt, tre familjer mister en hustru och mor och bland de tre döda finns fullmäktiges ordförande och två journalister från lokaltidningen. Den här gången lät gärningsmannen sig gripas utan motstånd.

Chocken, sorgen och bestörtningen är enorm i Imatra och chockvågen sveper med kraft över hela landet. Vi tvingas åter ställa frågan hur detta kunde ske.

Det finns mycket som skiljer mellan Myrbacka 2002, Jokela 2007, Kauhajoki 2008 och Imatra 2016. Men en gemensam faktor ser vi med detsamma – gärningsmannen är en ung man.

De unga männen som begick dåden i Myrbacka, Jokela och Kauhajoki är utom räckhåll för rättsväsendet och vårdapparaten då de gjorde också sig själva till offer för sin brutala gärning, medan polisen alltså utan problem kunde gripa den unge man som skjutit ned de tre kvinnorna på öppen gata i Imatra.

Däremot ska polisen inte ha kommit någonvart i förhören med honom eftersom han valt att tiga.

Alla fyra beskrivs i varierande formuleringar som enslingar och lite udda, personer som i varierande grad står utanför den gemenskap en skola, en arbetsplats eller andra samfund borde erbjuda alla i ett samhälle.

Här har vi en av de springande punkterna.

Hufvudstadsbladet har (6/12) talat med docent Hannu Lauerma som är ansvarig överläkare på Psykologiska sjukhuset för fångar. Han säger att 80 procent av de som utför våldsdåd är människor i arbetsför ålder som inte är med i arbetslivet.

"Det finns ett starkt samband mellan marginalisering och våld. Det handlar om en liten specialgrupp som vi borde satsa mer resurser på att ta hand om", säger Lauerma.

Laurema målar en bild där det överlag går bättre för de unga än någonsin, men där det skett en polarisering där en liten grupp utslagna blivit ännu värre marginaliserade.

Till skillnad från de tre tidigare fallen har 23-åringen som gripits för dådet i Imatra ett brottsligt förflutet och en tidigare dom för att ha knivhuggit en man 2013.

Han befanns då efter en sinnesundersökning vara tillräknelig och dömdes för dråp. Den gången ska han enligt HBL ha förklarat dådet med att "det bara slog slint i huvudet".

Hannu Lauerma efterlyser mera psykvård i fångvården, fler sinnesundersökningar i samband med rättegångar och slår fast att kampanjer mot utslagning samtidigt är en kamp mot våldsbrottslighet.

Samtidigt påminner han om att vi inte ska dra för långt gående slutsatser om utvecklingen av enskilda dåd; brotten mot liv i Finland har minskat med en tredjedel under de senaste 20 åren, och den trenden ser enligt Lauerma ut att fortsätta.

En av hans teser är att vård är säkrare än en fängelsedom.

Det handlar inte om det daltande det förmodligen låter som i någons öron. Tvärtom. Lauerma: "Vården avslutas inte förrän man pålitligt konstaterats vara rehabiliterad och genom en kontrollerad och stegvis frigivningsprocess bevisas förstå sin sjukdom och kunna kontrollera den."

Den som suttit av sitt fängelsestraff friges däremot då domen suttits av, oberoende av eventuella mentala problem.

Vi lever i ett samhälle som blivit allt hårdare och kallar, polariseringen mellan dem som är med och dem som står utanför blir allt större. Kraven på att vara stark och framgångsrik ökar, samtidigt som resurserna att stödja dem som inte orkar minskar.

Så här skriver Marko Kilpi, polis och författare till en rad kriminalromaner, i sin blogg på yle.fi (5.12): "Unga människor, märkligt många jämnåriga med mördaren i Imatra, är för ofta i en återvändsgränd i sitt eget liv och har länge saknat fokus eller riktning i livet. Man trampar på i en ändlös cirkel i en bostad där den enda möbeln utgörs av en smutsig madrass på golvet. I något skede brister det och följderna är i värsta fall mycket tragiska".

Kilpi vet vad han talar om, och beskriver en verklighet som återspeglar nedskärningar, indragna vårdplatser och överdriven nit i skyddet av privatliv som hindrar polisen att få relevant information.

Det är alltid den som trycker på avtryckaren som bär ansvaret för sitt dåd, men exemplen är för många för att man inte ska se ett allvarligt mönster.

De tre kvinnorna, deras familjer, vänner och arbetskamrater får betala det yttersta priset för ett samhälle som mår illa genom sina unga män.