Många finlandssvenskar känner sig i dag djupt ­sårade av beslutet om jourreformen. En del väljer att på sociala medier publicera utdrag ur de brev som de har sänt till republikens president Sauli ­Niinistö.

Det är berättelser om förfäder som deltagit i strider för det fria Finland, om sjukhusvistelser och om det nödvändiga i att bli förstådd på eget ­modersmål.

Jourbeslutet med dess språkliga dimension har vidrört en inre känslosträng hos många. Man är sorgsen, besviken, uppgiven och bestört.

För de som under en längre tid och mer i detalj­ har följt den successiva nedmonteringen av svenskan i Finland kom beslutet om jourreformen­ inte som någon större överraskning. I princip är det nu vi kvitterar ut de praktiska konsekvenserna av den grundlagsändring som gjordes vid millennie­skiftet.

Enligt den gamla regeringsformens 50:e paragraf var statsmakten alltid vid strukturreformer av ­detta slag tvungen att sträva till enspråkigt finska eller svenska förvaltningsområden med möjligast små minoriteter.

Detta stadgande om distrikt på språklig grund ersattes vid millennieskiftet med en språklig serviceprincip. I den nuvarande grundlagen heter det att den finsk- och svenskspråkiga befolkningens rätt att erhålla tjänster ska tillgodoses enligt lika grunder.

SFP hade inget att invända mot grundlags­ändringen då den gjordes.

Den tolkning som grundlagsutskottet stannade för i den så kallade regionalförvaltningsreformen år 2009 har SFP använt i argumentationen om att den nya grundlagen är likvärdig med den förra. Att det inte är sant vet vi nu, med facit i hand.

Alltså skulle det ha varit nödvändigt att då, för 16 år sedan, kämpa med näbbar och klor för att behålla den gamla territorialprincipen om språkliga­ parallellförvaltningar. I dag ser vi konkret vad det innebär att svenskan i Finland saknar ett territoriellt grundlagsskydd i alla andra områden än på Åland.

Påståendet om att riksdagens grundlagsutskott skulle ha politiserats i beslutet om jourreformen är inte riktigt sant.

I och med att grundlagsexperterna som hördes i frågans grundlagsenlighet var oeniga gavs grundlagsutskottet en chans att kliva över staketet där det är som lägst.

Grundlagsutskottets klartecken om att lagförslaget kan behandlas i vanlig lagstiftningsordning förutsatt att Södra Österbottens centralsjukhus åläggs en lagfäst skyldighet att se till att svenskspråkiga kan använda sitt eget språk går helt i linje med grundlagsexperterna Tuomas Ojanens och Veli-Pekka Viljanens tolkningar.

Det öppnade för möjligheten för social- och hälso­vårdsutskottet att rata 12+1-lösningen, som skulle ha varit en bättre lösning ur ett språkligt perspektiv.

De hundratals finlandssvenskar, företrädesvis svenskösterbottningar, som nu skriver till presidenten är oroliga för att den lagliga plikten för Seinä­joki att ombesörja svenskservicen kommer att bli ett slag i luften. Men så får det inte bli.

En möjlighet är att Södra Österbottens centralsjukhus via lag tvingas att delegera delar av det omfattande jouransvaret till Vasa centralsjukhus.

Ännu är slaget således inte förlorat. I samband med att republikens dåvarande president Tarja Halonen stadfäste lagen om regionalförvaltningsverken och lagen om närings-, trafik och miljö­centralerna den 20 november 2009 dikterade hon till protokollet ett uttalande i vilket hon betonade att grundlagens 17:e och 122:a paragrafer är grunderna för tryggandet av språkliga rättigheter.

Halonen underströk att medborgarna även i den fortsatta behandlingen av frågan borde kunna ­lita på att god förvaltning iakttas och att de språkliga rättigheterna tryggas vid verkställigheten och tillämpningen av lagstiftningen.

Vill republikens nuvarande president Sauli­ ­Niinistö räkna med finlandssvenskarnas för­troende i framtiden är han nu skyldig att göra en motsvarande markering. Det beklagliga jour­beslutet har redan gett upphov till en olycklig, språklig splittring i vårt land.