Jourreformen har blivit en symbolfråga för det svenska i Österbotten. Frågan är det givna samtalsämnet då människor möts. Folket skriver brev till presidenten, busringer till sjukhus.

Nu gick det som det gick. Oron är påtaglig. Vad är det som händer med svenskan i Österbotten, i Finland. Någonting har ändrats. Vad är följande steg, hur ser framtiden ut?

I skenet av de senaste veckornas händelser är frågeställningarna och oron befogad.

Journalisten Björn Sundell har analyserat utmaningar för svenskan i en pamflett, ”Det yttre trycket – Omvärldsanalys för det svenska i Finland” (8.12).

Pamflettens fokus ligger på digitaliseringen, invandringen och de strukturella reformer som genomförs i Finland, och ingår i Tankesmedjan Magmas publikationsserie.

När det gäller vård- och landskapsreformen påpekar Sundell att Vasa centralsjukhus inte är den enda problematiska frågan ur finlandssvensk synvinkel. Han säger att långt över hälften av kommunernas inkomster övergår till staten och 200 000 kommunanställda byter arbetsgivare till landskapen.

– De nya arbetsgivarna finns inte ännu. 3 000 kommunala fastigheter värderas och hyrs ut – eller hyrs inte ut. I vilken mån betraktas svenska intressen här?

Frågan är vem som kör de ”svenska” frågorna i politiken när SFP inte längre har samma insyn i beredningen eller samma inflytande i beslutsprocessen som förut? Och hur reagerar väljarna – kommer de att lika mangrant som förut rösta på SFP om de antar att partiet förblir i opposition?

Teknikens utveckling, ekonomiska sparbeslut och olika strukturreformer kan leda till en marginalisering av det svenska i vårt land. Enligt Sundell måste försvaret av tvåspråkigheten ske på två plan. Dels ska vi värna om våra juridiska rättigheter för att undvika domänförluster. Och dels måste vi värna om den egna svenska ”konkurrenskraften”, den som gör att tvåspråkigheten framstår som ett lockande alternativ i ett samhälle som snabbt förändras. En ödesfråga för Svenskfinland är de tvåspråkiga barnens vilja att låta svenskan gå vidare till följande generation. När familjer väljer att låta svenskan gå vidare till barnen får de inte lämnas ensamma med sin utmanande uppgift. Här anser Sundell att det behövs nya, innovativa projekt.

Att upprätthålla en god nivå på svenskan i ett allt tvåspråkigare Svenskfinland är en svår uppgift. Här finns ett visst motsatsförhållande. Å ena sidan bör språkminoriteten värna om en god svenska. Å andra sidan måste ett tvåspråkigt Svenskfinland välkomna också dem i gemenskapen som talar en bristfällig svenska. Här framstår skolan som allt viktigare för de unga och medierna för de äldre som förvaltare och förmedlare av ett gott språk.

Sundell frågar sig också vad som händer när de traditionella medierna förlorar sin betydelse och därmed upphör att vara språkbärare? Var finns då förmedlarna av ett gott språk till vuxenbefolkningen? Han svarar själv: De svenska rummen – föreningsutrymmen, medborgar- och arbetarinstitut – växer i betydelse. Här finns erfarenheter att hämta hos andra språkminoriteter, exempelvis bland basker och walesare. Kännetecknande är att användningen av såväl baskiska som kymriska har ökat de senaste decennierna; den negativa trenden har vänt. I båda regionerna finns en stark tredje sektor som ordnar idrottsverksamhet, kulturevenemang och kurser av olika slag för att stärka språket och sammanhållningen.

Att vara finlandssvensk innebär att ha svenska som modersmål, att kunna tala svenska nästan felfritt och att behärska den lokala dialekten. Samtidigt kommer det enligt Björn Sundell ständigt upp hot som enar, som nu nedmonteringen av det svenska. Björn Sundell tror ändå att det finns en finlandssvensk framtid på 20 års sikt. Sannolikt är den finlandssvenska identiteten alltjämt rätt traditionell i svenska Österbotten och Raseborg. ”I Österbotten är språket och kulturen stark liksom i vissa områden av södra Finland. I Helsingfors kommer svenskan att vara mera undanskymd, men livskraftig trots det”.

Besvikelsen och chocken över jourbeslutet är fysiskt påtaglig. Men det är bara att kavla upp ärmarna. Det är ändå upp till oss själva om vi vill att svenskan i Finland ska fortleva som ett levande språk. Ingen annan gör jobbet åt oss.