Veckan inför jul fick en tragisk inledning.

Först, i utkanten av Europa: Rysslands Turkiet­ambassadör Andrej Karlov skjuts ned och avlider­ när han höll ett tal vid öppningen av en konst­utställning i Ankara.

Enligt ögonvittnen ska angriparen ha ropat ”Aleppo” och ”hämnd”. Gärningsmannen lyckades ta sig in utan att behöva passera­ metalldetektorn genom att visa upp en polis­legitimation. Enligt vissa uppgifter ska han ha tillhört Ankaras kravallpolis.

Ambassadörsmordet kunde ha fått mycket allvarliga följder, skottet i Ankara hade knappast ­potential att bli ett nytt skottet i Sarajevo, men i den komplicerade och laddade situationen som råder­ i Mellanöstern, där Turkiet och Ryssland står på olika­ sidor i Syrienkonflikten kunde – och kan fortfarande – konsekvenserna bli oöverskådliga. Ändå­ verkar Turkiet och Ryssland samstämmigt nu försöka lugna situationen.

Skottet på konstutställningen var ändå bara upptakten till tragediernas måndag.

På Breitscheidplatz i Berlin finns en av stadens talrika julmarknader. När måndagskvällen mörknar är platsen ett myller av berlinare och turister som shoppar, minglar och dricker Glühwein under avslappnade och glada former.

Då kommer Döden i form av en långtradare som viker av från den angränsande gatan och plöjer ­genom folkhavet som en skördetröska på en åker. Tolv människor ligger döda och ett femtiotal skadade, många av dem svårt, när fordonet stannar.

I förarhytten ligger den polska chauffören död, både skjuten och knivskuren. Gärnings­mannen flyr till fots. Under några timmar tror polisen att man gripit rätt man för dådet, men kan inte binda den unga pakistanier som utpekats som skyldig och släpper honom.

När detta skrivs går gärningsmannen fortfarande­ fri, och jakten på den okände mördaren beskrivs som att söka efter en nål i en höstack.

Efter en viss osäkerhet om orsaker och motiv­ till händelsen i början betecknas attacken som ett terror­dåd och i tisdags meddelade terror­organisationen IS att man står bakom attacken.

Händelserna i Berlin sänder en chockvåg över ­hela Europa och kan komma att få stor inrikes­politisk betydelse i Tyskland. Och då något omstörtande sker inom tysk inrikespolitik är det av betydelse för hela EU och hela Europa.

Långtradarattacken har stora likheter med sommarens terrordåd i Frankrike då en man med lastbil dödade 80 människor på stranden i Nice.

Attacker genomförda av enskilda gärningsmän med kopplingar till extremiströrelser är den nya vågens terrorism, där terrororganisationerna så att säga lagt ut terrorn på entreprenad, eller­ där det inte ens finns någon påvisbar kommandokedja från terroristgruppens ledning, utan där dessa enskilda gärningsmän agerar på eget bevåg inspirerade­ av propaganda från organisationen och tidigare­ nidingsdåd.

Det här gör, tillsammans med de nya sätten att agera, det ytterst svårt att skydda sig mot ­attackerna.

Man kan ha bombhundar, sprängämnes­sensorer och metalldetektorer för att upptäcka och stoppa­ personer med bomber och skjutvapen och egg­vapen – men hur hindrar man lastbilar och långtradare?

Varje terrordåd riktar också fokus på de ut­pekade gärningsmännens grupptillhörighet – etnicitet, ­nationalitet och religion.

Det här gör attentatet i Berlin till politiskt sprängstoff och vapen i händerna på alla flyktingfientliga krafter i Europa.

Terroristerna och de krafter som vill ha ett slutet Fästning Europa där flyktingar inte är välkomna och där människor behandlas olika beroende på deras etniska och religiösa bakgrund bildar en ohelig allians där motpolerna stärker varandra och ökar den livsfarliga polariseringen i vår världsdel. Det här är en enorm utmaning för det sansade,­ moderata, ”normala” Europa som omfattas av en överlägsen majoritet av världsdelens invånare. Den verkligt stora utmaningen är att hitta balansen mellan den öppenhet som är en så väsentlig byggsten i det europeiska samhällsbygget och de åtgärder vi måste vidta i kampen mot terrorismen.

Terrorismens mest påtagliga offer är naturligtvis de som dödas och skadas i angreppet, deras anhöriga, vänner och kolleger. De indirekta offren är betydligt fler, målet med terrorn är att sprida skräck. Ju mer vi låter rädslan ta över, desto bättre har terroristerna lyckats med sitt uppsåt.

Måndagens attack skedde i Berlin, en stad känd för sin öppenhet, frihet och mångkulturalitet, en metropol i hjärtat av det nya Europa vi byggt under­ det dryga kvartssekel som förflutit sedan Berlinmurens fall och Östeuropas befrielse, ett Europa som bejakar alla de friheter och rättigheter som är centrala för den västerländska demokratin; ­yttrande- och mötesfrihet, människors fria rörlighet, rätt till personlig integritet och så vidare. Detta öppna fria Europa är också ett allas Europa, oavsett etnicitet, religion och språk.

Terrorattacken på Breitscheidplatz visar hur sårbart vårt öppna samhälle är och väcker åter en gång krav på ökade myndighetsinsatser för att förhindra nya attacker.

Vi behöver ett ökat skydd. Men varje inskränkning i våra friheter är en delseger för terrorismen. Vi måste stå upp för det öppna goda samhället men samtidigt försvara dess medborgare mot ondskefulla attacker. Balansgången är svår.