Det är bäst att nöta in ett nytt begrepp, ”Statens trafik­nätsbolag”.

Kommunikationsministeriet, med minister Anne Berner (C) i spetsen, presenterade i våras sin plan på att bolagisera rikets landsvägar, järnvägsspår och farleder. Dessa ska enligt förslaget inordnas under det nya trafiknätsbolaget.

Bolaget skulle stå för upprätthållande, underhåll och byggande av rikets trafikleder; landsvägar, järnvägsspår och farleder, och finansiera verksamheten genom användaravgifter i stället för att verksamheten nu finansieras genom budgetmedel.

Det är ingen liten transaktion det handlar om – vi talar om ett bokföringsvärde på cirka 20 miljarder euro och ett gängse värde som kan uppgå till det trefaldiga.

Det skissade bolaget skulle vara statsägt, men då verksamheten ska frikopplas från statens ­budget och finansieras genom användaravgifter innebär det att en betydande del av vår national­förmögenhet flyttas bortom direkt insyn av riks­dagen som hittills beslutat om budgeten och ­regeringens ­operativa ansvar.

Med erfarenhet av vägunderhållet i dag måste­ man tillstå att den nuvarande modellen inte på ­något sätt borgar för välskötta vägar. Vi behöver bara ge ett exempel:

Riksåttan.

Budgetfinansiering och parlamentarisk insyn innebär i sig ingen garanti för farbara leder.

Men de dåliga vägarna är ändå nödvändigtvis ­inte vägförvaltningens fel, man använder precis så mycket pengar som budgeten skjuter till.

Det är inte heller omsorgen om vägarnas kvalitet­ som är minister Berners främsta mål med den ­planerade omvälvningen.

Berner vill skapa en grund för ny affärsverksamhet enligt principen om att marknaden skapar nya serviceformer och löser problem.

”Statens trafiknätsbolag är plattformen på vilken den privata sektorn kan producera tjänster”, säger hon i Helsingin Sanomat (24.12).

Vad är det?

Jo, här kommer vi till pudelns kärna.

• I det nya systemet är det trafikanterna själva­ som betalar för varenda meter man rör sig på ­vägar och gator. Varje bil ska förses med en apparat (sim-kort eller motsvarande) som rapporterar om hur mycket man kör.

• Det skulle inte vara Statens trafiknätsbolag som sköter om debiteringen, utan privata operatörer med frihet att själv prissätta körningen. Det ­kunde handla om allt mellan en kilometeravgift och en fast månadsavgift med fritt antal kilometrar.

Ungefär som mobiltelefonoperatörer pris­sätter sina tjänster. Minister Berner tror att ­modellen skapar ett system med fri konkurrens, och ­gissar att försäkringsbolag, teleoperatörer och bil­handlare kunde vara tänkbara aktörer som går in i den nya branschen (HS 24.12).

”Tuff konkurrens håller ner prissättningen”­, ­säger Berner. Hon är också övertygad om att ­systemet tillför trafikledsunderhållet mera pengar.­ Hon säger i Helsingin Sanomat att det nya bolagets­ ­investeringskapacitet skulle fördubblas eller ­rentav trefaldigas i jämförelse med läget i dag. ­Detta då bolaget skulle starta med trafiklederna som en del av bolagets tillgångar och kunna låna pengar mot den säkerheten.

Det är här några varningsklockor börjar ringa. Det som börjar med bolagisering har en tendens att sluta med utförsäljning och privatisering.

Mellanhänderna måste på alla sätt förhindras uppnå en monopolsituation.

Finländsk historia bjuder också på en rad ­exempel på mycket dåliga affärer – för försäljaren,­ staten och skattebetalarna men där köparna ­kammat in storkovan då man sålt bolaget vidare.­ Samtidigt har det handlat om att överlåta strategisk samhällsstruktur åt utländska intressenter.­ Försäljningen av marknätsbolaget Digita – till ­uppenbart gravt underpris – och elnätsbolaget Fingrid är flagranta exempel.

Nu försäkrar minister Berner att så inte kommer­ att ske med trafiknätsbolaget, utan att man som i Tyskland, där man nyligen gjort en liknande­ ­operation man nu planerar i Finland, ska ­cementera samhällsägandet så en utförsäljning blir ­omöjlig.

Det vill vi se innan vi tror.