Regeringen Sipilä närmar sig detta Finlands jubi­leumsår rundningsmärket. Den 29 maj har det gått två år sedan den tillträdde och knappt två år ­senare, den 14 april 2019, hålls det riksdagsval igen. Om vi inte innan det ställts inför urtima val.

Det är inte alls osannolikt. Det har knakat länge i regeringsleden, och de senaste veckorna har det kommit fler signaler om sprickor i fasaden.

• Finansministern och partibasen Petteri Orpo (Saml) har upprepat budskapet om att vi står inför fler sparåtgärder och nedskärningar, medan statsminister Juha Sipilä (C) avfärdat påståendena och hans partikamrat Mika Lintilä, som vid årsskiftet­ tillträdde som näringsminister efter Olli Rehn, ­säger att han inte tror på Finansministeriets låga tillväxtsiffror.

• Europarlamentariker Jussi Halla-Aho med­delade i mellandagarna att han sannolikt ställer upp som kandidat då Sannfinländarna utser ord­förande i sommar – oavsett huruvida Timo ­Soini vill fortsätta eller inte. Tidigare har riksdagsledamot Sampo Terho sagt att han avvaktar besked från Soini innan han meddelar om sina avsikter, och i måndags meddelade också Raimo Rautiola, 56, från Uleåborg, att han vill utmana Soini.

Att Halla-Aho öppet ens överväger att ­kandidera är anmärkningsvärt – ”överväga” brukar i sådana­ här sammanhang betyda att man redan fattat ­beslutet.

Två tolkningar:

• Halla-Aho vet redan att Soini kastar in hand­duken.

• Han känner att stödet från Sannfinländarnas invandrings- och EU-kritiska falang är tillräckligt stark för att han ska våga sticka ut hakan.

Om – säger ”om” – Sannfinländarna efter 20 år med Soini väljer Jussi Halla-Aho till ordförande­ är det inte längre samma parti som seglar vidare­ med en ny ordförande vid rodret. Timo Soini har ­måhända låtit den hårda falangen hållas utan att ha satt ned foten särskilt många gånger,­ men han har i alla fall stått för en bredare politik­ med rötterna­ i läromästaren Veikko Vennamos frodiga­ missnöjespopulism. Halla-Aho skulle föra­ partiet närmare den fåra där vi finner Sverige­demokraterna och andra europeiska höger­populistiska partier.

Sannfinländarna har nära nog befunnit sig i fritt fall sedan de gick med i regeringen. Eftergifterna har varit många och också om partitoppen insett att regeringsmedverkan kräver ständiga kompromisser har man inte lyckats sälja den insikten till partifältet. Anhängarna har flytt, främst till Social­demokraterna men också till andra partier och främst kanske sofflocket.

Utgångsläget för valet 2019 ser alltså dystert ut.

Den slutsatsen kan partiet landa i också under ledning av Timo Soini, men speciellt om det blir Jussi Halla-Aho som tar över är det till och med sannolikt att han tar sitt parti ut ur regeringen.

Sampo Terho står för en något mer moderat linje­ än Halla-Aho, men skulle sannolikt dra samma slutsatser som denne och lämna regeringen.

Då relationerna mellan de övriga regerings­partierna, Samlingspartiet och Centern, uppenbart också är ansträngda finns det fler krafter som verkar mot regeringens sammanhållning.

Sannfinländarna håller partikongress i juni. Men Soini har lovat besked ”när det våras” (”kevään­ ­korvalla”), och ett meddelande om att han avgår kan sätta i gång en process som slutar med att han personligen och Sannfinländarna som parti ­lämnar regeringen redan innan hans efterträdare officiellt utses.

Ett val i högsommartid är det väl ingen som vill ha, så om något drastiskt inte händer under ­våren och partikongressen i juni leder till att man väljer att gå i opposition, är en mycket kvalificerad gissning att regeringen fortsätter som expeditionsministär till hösten.

Då kan vi spekulera mera: Vad händer efter ett eventuellt nyval – vilka konstellationer är tänk­bara? I Finland, där politik sannerligen är det möjligas, om inte rentav det omöjligas konst, är det vanskligt att räkna ut någon sammansättning.

Vårt system bjuder till att minst ett av de stora i en regering fortsätter också i nästa och gör sällskap med tidigare oppositionspartier. Gissningsvis är det inte Sannfinländarna som går vidare.

Om SDP:s stöd fortsätter på nuvarande enkät­nivå är de självskrivna, men vem kan och vill de styra med?

Centern har under Sipiläs tid drivit högerut och hamnat rätt långt ifrån de ideal man hyllat under tidigare decennier. Hans stöd tycks ändå vara mer eller mindre orubbligt.

SDP har trots schismerna på senare år haft hyfsat lätt att samarbeta med Samlingspartiet – är det på den axeln man skulle bygga den nya regeringen?

Det kan ju för all del också hända att Juha Sipilä lyckas hålla ihop sin regering. Om den ­ekonomiska tillväxt man nu kan ana slår ut i blom kan rege­ringen visa på att den tuffa medicin man tvingat på finländarna bitit och ta äran åt sig för det stora språnget.

Det är ett mycket stort ”om”. För Sannfinländarna­ skulle läget ändå vara prekärt. Partiet har fått backa på så många punkter att de skärpningar i flyktingpolitiken man lyckats driva genom väger lätt i sammanhanget.

Det handlar också om strategi och tajmning. Det kan – också i självvald opposition – ta länge att ­bygga nytt understöd, och ett parti under Jussi­ ­Halla-Ahos ledning skulle dra med sig den hård­föra falangen, men är den tillräckligt stor att täppa läckaget åt andra hållet, de en gång besvikna ­sossarna som nu verkar ha återgått till faders­huset?