Det ser inte bra ut. Statsminister Juha Sipilä (C) är igen i blåsväder i samband med kopplingar till företag som ägs av hans barn. Företaget Chempolis där hans barn är delägare deltog i en exportfrämjarresa till Indien, ledd av statsministern, och meddelade strax efter resan att man gjort upp om en affär på 110 miljoner euro för att bygga en biobränslefabrik i Indien.

Statsministern själv uppger för FNB att det var företagen själva som gjorde presentationerna och att han själv inte på något sätt bidragit till affären.

Sipilä säger också att han övervägde huruvida Chempolis kunde delta i resan eller inte, men kommit fram till att det inte fanns något skäl att lämna bolaget utanför. Han kunde inte heller själv byta ut sig mot någon annan eftersom resan byggde på en personlig inbjudan från den indiska premiärministern.

Från Chempolis sida har man förklarat att affären beretts under en mycket lång tid och att sammankomsterna under resan inte var av avgörande betydelse. Att man gick ut med meddelandet strax efter resan var "ett olyckligt sammanträffande".

Förklaringarna låter plausibla, men det här är inte hela sanningen.

Framför allt missar Sipilä – åter en gång – poängen: vilket intrycket blir av den helhet som de här delarna utformar.

Som vi på denna plats slagit fast tidigare: så är det om det ser ut så. Och det handlar inte om något drev eller massmedial illvilja.

Först till jakten på sanningen.

• Sipilä har utgett att han inte på något sätt bidragit till affären utan bara diskuterat det finländska kunnandet "på ett allmänt plan" med den indiska premiärministern.

Iltalehti – som var den som avslöjade händelseförloppet i tisdags – skriver (11.1) att den rapport som utgavs efter mötet mellan ministrarna den 13 februari i fjol uppger specifikt att man diskuterat ett biobränsleraffineri med bambu som bränsle som skulle byggas i Assam. I den sägs stats- och premiärministern "värdesätta" att projektet framskrider. Det är just detta samprojekt mellan Chempolis och indiska NRL 110-miljonersaffären handlar om.

Affären har ytterligare en dimension som rent juridiskt förmodligen ser värre ut än vad den är. Chempolis är ett företag som länge befann sig på ruinens brant, men som räddades genom miljoninvesteringar från börsnoterade Fortum där staten äger majoriteten och Sipilä svarar för statens ägarstyrning.

Det ser också illa ut – men det finns ingen anledning att misstro företagets ledning då man bedyrar att man som börsbolag agerar helt självständigt.

Men, det ser som sagt inte bra ut.

Exportfrämjarresan gjordes redan i februari men affären har fått offentlighet först nu, nästan ett år senare, då Iltalehti förvaltat sitt uppdrag som maktens vakthund och lyft fram händelserna.

Juha Sipilä verkar ha mycket svårt att inse skillnaderna mellan att leda ett företag man själv äger och att vara statsminister i en västerländsk parlamentarisk demokrati – eller att jäv inte bara handlar om att uppge direkta personliga kopplingar.

Han reagerade som prinsessan på ärten då medierna tog upp kopplingarna till hans närmaste krets i samband med Terrafameaffären och anklagade dem för att "dra in" hans familj i offentligheten.

Som John-Erik Jansén skriver i HBL (se pressklippet här intill) kan offentligheten inkräkta på den privatsfär Sipilä är mån om att värna, men detta är priset han måste betala för att han som statsminister ska kunna arbeta för sina visioner.

Sipilä hade, precis som i fallet Terrafame, kunnat dra mattan under kritikerna genom att från början öppet meddela sakernas tillstånd.

Hade Sipilä från början gjort en pudel och sagt att han inser att familjens kopplingar till Katera Steel som gjorde affärer med Terrafame ser märkliga ut, men att han inget vetat och hoppas JO utreder saken hade stormen bedarrat innan den börjat.

En erfaren politiker som vuxit upp i offentlighetens sökarljus hade också redan inför Indienresan insett att Chempolis medverkan kan ge problem och öppet deklarerat var hen står. Nu har Sipilä, oavsett om han rent formellt hållit sig på mattan, förverkat alltför mycket av det förtroendekapital en statsminister behöver.