2016 sköljde anti-etablissemangsvågen över Europa och USA. Storbritannien röstade för Brexit, Trump blev president och terrorhotet lade sig över Europa. Många hoppas att trenden nu vänder, men kommer 2017 att bli bättre? Också i år står Europa inför flera val där högerpopulisterna väntas vinna mark. I Frankrikes presidentval utmanar Marine Le Pen och Front National de etablerade partierna, i Tyskland växer Alternativ för Tyskland och i Nederländerna Frihetspartiet inför ländernas parlamentsval.

Bengt Lindroth, svensk journalist och författare till boken Väljarnas hämnd (2016) om populismens framgångar i Norden, tror inte att 2017 blir ett lika omvälvande år politiskt. Däremot kommer vi att brottas med konsekvenserna av 2016.

– Det här blir baksmällans år. Vi kommer att brottas med följderna av Brexit, Trump och flyktingkrisen 2015. I bästa fall har vi lärt oss någonting, vi kan inte låta oss överrumplas igen, säger han.

Vi umgås fortfarande med samma grundproblem, säger han. De etablerade partierna har inte förmått nå och beakta de grupper i samhället som inte känner sig delaktiga i samhällsutvecklingen, vilket leder till att också människor som egentligen inte tycker illa om invandring ställer sig bakom de populistiska partierna.

– Bland dem som stöder populistpartierna är kanske tio procent öppet rasistiska, men mest beror uppslutningen på ett mer allmänt missnöje med eliten. Också bland dem som inte röstar på populister finns ett tvivel på samhällskontraktet, en brist på tillit till politikerna, säger han.

"Bunta inte ihop dem"

Ett stort fel som begåtts i bemötandet av populisterna är att man dragit dem alla över en kam, säger Lindroth. Det finns likheter mellan rörelserna i Europa, men om man buntar ihop dem så får man en väldigt otydlig debatt om vad man ska göra åt dem.

– Vi kan inte hantera Sverigedemokraterna och Sannfinländarna på samma sätt. Det finns en tendens att se populismen som en enhetlig högerextremistisk våg av halvfascister, men jag påstår att det finns en skillnad mellan Marine Le Pen i Frankrike och Siv Jensen och Fremskrittspartiet i Norge, säger Lindroth.

Gemensamma drag för de länder där populismen vuxit är ändå ökande sociala klyftor och utbildningsklyftor, urbanisering och så kallade åsiktskorridorer som leder till en polariserad debatt. En metod för att motverka populismen i Sverige vore att pröva på blocköverskridande regeringar som i Finland, tycker Lindroth.

– Nu pågår det ett ständigt gräl mellan socialdemokraterna och de borgerliga partierna om hur till exempel asyl- och skolpolitiken ska se ut. Partierna måste samarbeta för att lösa de konkreta problem som fått människor att känna oro inför framtiden och rösta på populistiska partier, säger han.

Förväntningar ger missnöje

I Väljarnas hämnd undersöker han varför Norden verkar vara en fruktbar jord för populister. En viktig orsak är att populisterna i Norden har varit relativt beskedliga jämfört med populister i andra europeiska länder. Många av dem har haft sitt ursprung i skatteprotester och protester mot byråkratiska "krångelsamhällen", trots att de i dag fått starkt fokus på invandringsfrågorna och hur de påverkar välfärdsstaten. Sverigedemokraterna, som har rötter i nynazistiska miljöer, är ett undantag.

– Den nordiska välfärdsstaten väcker stora förväntningar och när de inte infrias så uppstår missnöje, säger Lindroth.

För att komma åt populismen måste vi i Norden bli bättre på att utbyta erfarenheter. I dag existerar ingen Nordendiskussion värd namnet, säger Lindroth. Han nämner gränskontrollerna vid Öresundsbron som ett exempel på den totala oförståelsen två länder emellan gällande hanteringen av asylsökanden.

Det som de etablerade partierna i bästa fall kan dra nytta av är populisternas sätt att lyfta fram en del ”bortglömda” frågor som behöver ventileras, säger Lindroth, såsom invandringens följder, integration och social segregering.

– De kan se till att de diskuteras mer öppet och direkt än hittills, säger Lindroth.