Nu då vi snart igen ska rösta i ett kommunalval i vår 100 år gamla nation kan det vara bra att minnas att kommunerna i själva verket är betydligt äldre än staten.

Redan då vi hörde till Sverige fungerade städer och socknar som kommuner utgående från en kyrklig indelning i stift och församlingar. Sockennamnet Pedersöre nämndes första gången i skrifterna år 1348.

Det var då som konung Magnus Eriksson utfärdade en författning om handeln i socknarna Korsholm, Närpes och Pedersöre. Det österbottniska kustlandet var uppdelat i tre socknar, och Pedersöre var en storsocken som sträckte sig från Vörå i söder ända upp till Kemi i norr.

De första kommunallagarna stiftades redan 1865, alltså för drygt 150 år sedan, och drygt 50 år innan Finland deklarerades självständigt.

Nu har den sittande regeringen fått för sig att hastigt och lustigt inskränka den kommunala självstyrelsen och överföra makt från kommunerna till stat och landskap. Eventuellt kommer den operationen inte att bli lika lätt som regeringen har föreställt sig.

I ett historiskt perspektiv har kommunerna i Finland varit betydligt viktigare än staten. Enligt historieprofessorn Martti Häikiö har vi till och med kommunalpolitiken att tacka för vinterkrigets mirakel.

Enligt Häikiö är det i kommunerna som olika folkliga intressen har sammanjämkats. Därför kan man säga att det är kommunerna som har enat nationen, inte staten. Häikiö berörde frågan i ett tal på Kommunernas garanticentrals 20-årsjubileum i slutet av november i fjol.

Om regeringen lyckas baxa den stora vård- och landskapsreformen i hamn kommer kommunernas roll att kraftigt reduceras. Kommunerna blir fråntagna en stor del av budgetmakten i och med att social- och hälsovården inte längre finns på den kommunala agendan.

Regeringens har alltså föreställt sig att de kommunpolitiker som väljs den 9 april blir de lydiga lakejer som släpper luften ur den folkliga och demokratiska enhet som i hela 150 år har stått som en garant för den folkliga beslutsmakten i Finland. En enhet som i egenskap av sin samlande kraft hjälpte oss i vinterkriget.

Regeringens förhoppning måste uppfattas som förhastad, i synnerhet som att principen om kommunal självstyrelse är stadigt förankrad i vår grundlag. Ju mer drivna och bättre pålästa kandidater vi får i kommunalvalet desto större är chansen faktiskt att vi lyckas avstyra de planer regeringen har på en maktöverföring från folket till staten.

Bland annat är det ju ingen tillfällighet att kommunerna har beskattningsrätt. Regeringen kan knappast överföra en stor del av kommunernas beslutsrätt till landskapsnivån utan att i samma veva skapa någon form av möjlighet för landskapen att bestämma om intäkterna.

Om landskapen får beskattningsrätt kommer vi att se en kommunal självstyrelse som transformeras till en regional självstyrelse. Det är inte nödvändigtvis en helt olycklig samhällsutveckling i ett läge då pengarna tryter och vi är tvungna att banta den offentliga sektorn.

Egentligen kan en sådan förändring till och med ses som ett första steg på en återanpassning till de tider då Pedersöre var det samlande namnet på området mellan Vörå och Kemi.

En regionalisering häver inte den folkliga självstyrelsen, den anpassar folkmaktsenheterna till de rådande omständigheterna. Vi ska i alla lägen minnas att Finlands framgång skapas lokalt, inte centralt från statligt håll.

Då riksdagsledamoten Sivia Modig (Vf) besökte Vasa häromveckan sa hon att det instundande kommunalvalet kommer att bli det viktigaste valet hon har varit med om.

Hon har en viktig poäng.

Debatten om Kronobys landskapstillhörighet går het i dagens tidning. De som fattar beslutet kan hålla ovannämnda resonemang om en regional beskattningsrätt i minnet.

Mellersta Österbotten och Österbotten hör funktionsmässigt ihop, men Kronobyborna vinner nog i längden på att höra till det landskap som har en större, framtida skattepotential.