I dag kommer Antti Rinne av allt att döma att omväljas som ordförande för Socialdemokraterna på partikongressen i Lahtis.

Det ska inte tolkas som ett underbetyg för Rinnes närmaste motståndare Timo Harakka. Tvärtom är Harakka relativt sett en av de fräschaste utmanarna på länge på de politiska topposterna i vårt land.

Harakka har bara haft lite otur med timingen. Det som framför allt talar emot ett ordförandebyte är att SDP i rådande läget leder opinions­mätningarna i Finland.

Även om stödet för SDP i princip borde vara ännu starkare med tanke på hur impopulär regeringen­ i Finland är just nu väljer få partier att byta bas i tider­ med vind i seglen.

För det andra står vi på tröskeln till ett kommunal­val. Det instundande kommunalvalet är dessutom viktigare än någonsin med tanke på de förestående stora strukturreformerna.

I och med att förberedelserna är i full gång måste skälen vara verkligt starka för att ett parti ska dra i gång en organisationsförnyelse bara några veckor före ett viktigt val.

Sådana skäl finns inte just nu. Men det som ur strategisk synvinkel framstår som ett tryggt och ­givet val i dag – omvalet av Rinne som parti­ledare för SDP – kommer nödvändigtvis inte att rädda ­Socialdemokraterna på lång sikt.

Så krass är verkligheten. Även om Antti Rinne i dag är betydligt mer varm i kläderna i ordförande­rollen än han var dagen efter segern mot Jutta­ ­Urpilainen är det starkt ifrågasatt att han ska ­lyckas leda partiet till storslam i nästa riksdagsval.

Varför då?

Jo, som före detta fackboss är Antti Rinne för alltid förknippad med en förgången, politisk tid då borgare och arbetare liksom arbetsgivare och ­arbetstagare var motparter i samhället.

I dag har vi en samhällselit på ena kanten och ett stort prekariat med arbetslösa, invandrare, pensio­närer jämte snuttjobbare och andra atypiska anställningsförhållanden på den andra ytterkanten.

Däremellan finns en grå medelklassmassa som är mycket svår att entusiasmera för politik över huvud­ taget. Den röstar förstrött, väl medveten om att parti som parti är samma skrot och korn i olika förpackningar.

Den stora massan väljare uppfattar att samhällsutvecklingen likväl har sin gilla gång, oberoende­ vem som sitter vid partirodren. Det politiska svängrummet är minimalt i och med att vi har gett över tömmarna till marknadskrafterna.

Till Timo Harakkas förtjänster hör att han i ord har beskrivit hur detta vårt nya samhälle ser ut och vilka de globala utmaningarna är. Till exempel har han satt fingret på det faktum att 62 personer i dag äger lika mycket som hälften av världens befolkning. En grupp som får plats i en enda buss för­fogar med andra ord över samma förmögenhetsmassa som 3,75 miljarder människor.

Timo Harakka har läst sin Thomas Piketty. Men samtidigt är det ett missförhållande som han inte rår på även om han skulle väljas till ordförande för SDP i Finland.

Det vet väljarna och det vet också trotjänarna i partiet. Därför väljer de att i det läge som råder att ge sin röst åt Rinne.

Att de finlandssvenska socialdemokraterna på bred front verkar ha slutit upp bakom Antti ­Rinne torde ha sin naturliga förklaring. Dels resonerar också svenskspråkiga sossar i samma strategiska­ termer som andra sossar, dels kan ett finlandssvenskt stöd för Antti Rinne i ordförandevalet i ­bästa fall resultera i en viceordförandepost för FSD:s Maarit Feldt-Ranta.

Det är så det fungerar i ryggskraparpolitiken. Omvänt skulle ett stöd för Timo Harakka kanske­ tära på möjligheterna att få Feldt-Ranta baxad fram till en viceordförandepost.

Den tredje ordförandekandidaten Tytti Tuppu­rainen kommer knappast att få riktigt många röster i ordförandevalet. Om Rinne inte vinner i första­ omgången ställs han sannolikt mot Harakka i ­nästa omgång.

För prekariatet och den grå massan är valet av underordnad betydelse. Det är först då ett parti har reell makt över samhällsutvecklingen och människors levnadsvillkor som de partiaktiva kan börja räkna med någon större väljarentusiasm.