Regeringen har utnämnt vicehäradshövning Jukka­ Maarianvaara till ny jämställdhetsombudsman ­efter Pirkko Mäkinen som går i pension.

Maarianvaara slog på slutrakan ut Astrid Thors. Maarianvaara jobbar nu som intressebevakningsdirektör inom vårdfacket Tehy.

Maarianvaara utsågs på förslag av arbets- och justitieminister Jari Lindström (Sannf) som berett ärendet.

Utnämningen har hunnit väcka stark kritik. Att Svenska riksdagsgruppens ordförande Stefan Wallin liksom hans partikamrat Eva Biaudet, som innehaft ämbetet tidigare, ryter till är uppenbart.

Wallin undrar om Thors åsidosattes på grund av sin politiska hemvist, sitt modersmål eller sitt kön och räknar upp hennes meriter (ÖT 4.2):

”Thors har varit Europaparlamentariker i åtta år, riksdagsledamot i nio år och minister i fyra år varefter hon verkade som OSSE:s minoritetsombud i tre år. Därtill har Thors en bred bakgrund inom den offentliga förvaltningen. Det är obegripligt att denna karriär inte hade någon betydelse då rege­ringen utsåg jämställdhetsombudsman”.

Tidigare minoritetsombudsmannen Eva Biaudet fyller i med kritik (ÖT 6.2): ”Idén är att ombudsmannen ska vara en stark röst för jämlikheten. Det är nog mest synd om Finland att man inte tog fasta­ på att en så meriterad person valdes att sköta ett sådant här uppdrag”.

Thors är tveklöst synnerligen meriterad och en internationellt erkänd auktoritet på sitt område.

Såväl Thors och Maarianvaara som några­ till av de sex som sökt tjänsten fyllde kompetenskraven­ som handlade om en högre högskoleexamen i ­juridik, erfarenhet av arbets­området samt ­praktiska bevis på ledarförmåga.

Det första kravet, examen, är en konkret och odiskutabel parameter som är lätt att verifiera.

Också erfarenheten av arbetsområde är mätbar, även om man då förmodligen kan diskutera definitionen av ”arbetsområde” – vilket slag av erfarenhet anses som relevant?

De praktiska bevisen på ledarförmåga kan räknas upp i en cv, men också här ingår ett subjektivt element. Hur bra var du som ledare?

Det här är kanske hårklyverier – det är svårt att se hur Maarianvaara skulle ha övertrumfat Thors med relevanta meriter eller kunnande.

Återstår den politiska dimensionen. Astrid Thors har hållit en hög profil som stridbar humanist och människorättskämpe på ett sätt som nödvändigtvis inte faller minister Lindströms Sann­finländare i smaken.

Själv förklarar han valet i ett e-postmeddelande­ till Svensk Presstjänst (SPT): ”Vid sidan om intervjuerna gjordes personliga bedömningar av de ­sökande som stödde intrycket intervjuerna gav. ­Utifrån de nämnda motiveringarna valdes den ­sökande som bedömdes som mest kompetent”.

SPT frågade också huruvida Thors politiska hemvist och modersmål påverkat valet, men fick inget svar på sin fråga.

Formellt kan regeringen tillsätta vilken kompetent sökande som helst till en tjänst som denna.

Frågorna är ändå besvärande. Olli Mäenpää, professor i förvaltningsrätt vid Helsingfors universitet, säger till SPT att ”det ser ut som att det finns en ganska stor skillnad i kompetens mellan de två toppkandidaterna. Man kan inte hävda att det är självklart att den mest kompetenta personen blev vald”.

Beslutet var trots allt inte alls ensamt Lindströms – det var en enhällig regering som tog beslutet på ministerns beredning. ”Man brukar tillämpa ­praxis att den föredragande ministern får sin kandidat utnämnd”, säger Mäenpää som ser det som osannolikt att Högsta förvaltningsdomstolen ­skulle häva beslutet.

SFP har också svårt att med full trovärdighet driva­ särskilt hårt på frågan om jämställdhets­ombudsmannens kompetens. Eva Biaudet, som innehade det dåvarande ämbetet som minoritetsombudsman hade inte den erfordrade högre examen och beviljades, inte utan diskussion, dispens, men kunde inte återväljas då ämbetstiden gick ut efter fem år. Utnämningen av Biaudet var i högsta grad politisk, då flera formellt kompetenta sökande förbigicks och hon beviljades dispens.

SFP ska kanske inte tala så högt om politiska utnämningar.